Oj, tänker jag igen, så ledsen jag blev. Där dog den glädjeyran plötsligt. Oj, tänker jag, så tydligt jag märkte det. Så sjunker besvikelsen sakta ner i magen och lägger sig att sova och jag klappar ömt mitt lilla hjärta. Oj, tänker jag, så rart. Och jag märker att det funkar. Jag ser mer, jag ser oftare, jag får tid att välja, det passerar fortare och jag klandrar mig inte lika hårt. Oj, tänker jag, så glad jag är att jag hittade den här vägen. Jag vill låta den här vägen följa mig i livet.

"your friends' descriptions suggest that they feel that you are less emotionally stable than you think"

Hehehhh, säger ni det?

Min granne frågar mig vad det egentligen innebär att vara neurotisk och efter femton minuters obergipligt föreläsande kommer jag fram till att det egentligen nog innebär att man tenderar att oroa sig mycket. Jag känner att jag för närvarande befinner mig nedstigen i en gyttja av teori och nu handlar det verkligen om att hitta de sammanfattande enkla uttrycken som vanliga människor förstår.

Min granne menar att läkare är kända för att vara neurotiska och jag bekräftar att det är en rådande uppfattning. Helt rimlig med tanke på att läkare faktiskt känner till väldigt mycket som kan gå fel som andra är lyckligt omedvetna om. På samma sätt ser jag på min uppgift som psykolog, sa jag till henne under promenadens andra loop kring Tomtebohöjden. Jag har all den här kunskapen för att andra inte ska behöva ha den, så att de kan fokusera på vad som är relevant för dem. Så slipper alla människor springa omkring och oroa sig för personlighetsstörningar och diagnoser och grad av ångest och vad som är normalt beteende i alla upptänkliga situationer. Det räcker om de får veta det de behöver veta om och när det blir problem för dem att inte veta det.

Mail från fröken T, dansterapeuten! Första session inbokad den 6 september kl 16.00 Minst ett års psykodynamik med relationell inriktning och möjlighet till alternativa expressiva uttryck (va? betyder inte det samma sak? "uttryckliga uttryck"? jaja whatever)! Jag ser fram emot detta! Efter att ha fattat beslutet att själv betala för ett halvårs KBT i en stor mjuk skinnfotölj nere i stan hos en f d vänsterintellektuell kedjerökande man som pratar snabbt och hjälper till med diverse knasiga tankekedjor ska det bli spännande att öppna dörren till det förflutna på allvar. Jag tror inte jag var redo för det innan faktiskt. Det finns en poäng med det stödjande vs det avtäckande och jag var i behov av lite scaffolding. Bygga först, riva sen. Med sessioner varannan eller var tredje vecka, med hemuppgifter att sköta och tydligt fokus blir det dock inte så mycket tid att prata om det som varit. Det blir att ta upp det viktigaste, det som händer nu och det som uppenbarligen påverkar det som händer nu. Min kedjerökande privatpraktiserande extraknäckare är generös, han bjuder ofta på extra tid och ger mig studentrabatt, men ändå. Jag är redo att prata med fröken T nu. En gång i veckan, utan hemuppgifter.

Det var då rysligt rakt, sa Hyldenton (som inte alls sa så utan att det var mycket möjligt men i alla fall), vad tiden går fort. Dessutom har det makalösa skett att undertecknad varit på IKSU fyra gånger på en vecka. Wazap liksom. Det strulat till det för grannens promenader men man får ju förhandla. Om hon matar mig så kan jag gå en sväng trots allt. Det finns uppenbarligen en negativ korrelation mellan datatid och nyttiga fritidsaktiviteter.

Aj.

Bakslag.

Brädad av mig själv.

Ibland kan jag tycka att jag ser mitt liv hända som på en film. Jag ser hur det blir fel, jag anar vart det tar vägen och jag gillar det inte alls. Men jag kan.. inte.. stoppa det. Jag ligger hela tiden steget efter. När det väl har hänt kan jag inte skylla på något för jag visste det ju hela tiden. Jag visste ju att det var fel men jag gjorde det ändå. Jag lät det hända. Jag sa inte stopp. Jag sa inte sluta. Jag kämpade inte emot. Jag försökte inte ens. Jag kunde inte. Förlamad i tanken. Nu är det för sent.

Som en mental våldtäkt. Fucked my brains out. Helt utan penetration. Vilket konststycke! Nä, inte att få omkull mig ty jag är lätt på foten. Nej, sa flickan inte, i stället sprang hon och gömde sig i skamvrån.

Ok nu räcker det. Den liknelsen var magstark.

Jag känner att det börjar bli obekvämt med gränserna nu. De börjar spännas åt. Det här känns inte längre ok att skriva här. Jag vill ta bort mitt foto, jag vill ta bort mitt namn, jag vill glida undan ner i den grå bakgrunden och inte synas mer. Jag får inte vara människa och psykolog samtidigt, det är inte lämpligt. Jag ska vara så där glättig och entusiastisk och säga att allt är så bra och så roligt. Jag ska spela innebandy och hålla kontakten med mina vänner och följa reglerna och ta en banan till och jag ska förstååååååå allt för det är mitt jobb. Jag ska vara avspänd i anspändheten, jag ska vara ödmjuk och givmild och jag ska sluta snacka skit och skärpa till mig. Någon gång ska jag lära mig vad som är privat och inte trampa folk på tårna och ta folk i händerna och dra iväg med dem till platser där vem som helst begriper att man inte går. Inte ens när de är de som ger förslaget.

Oj då. Så mycket ilska det låg bakom den dörren. Fortfarande.

Well.

Sånt är livet.

Efter tre år på universitetet och ett år med IKSU-kort har jag nu tagit mig i kragen och släpat upp mig till gymet med instruktör och allt. Gymet har länge varit en plats som fyllt mig av obehag av flera skäl. Vandringen genom lokalen fram till första stopp är fortfarande en lök-kurva. Det åtstår att se om den gamla modellen funkar och den skalas av eller hur det blir. "Gör det och se vad som händer" är ju devisen för den orolige.

Hur som helst.. det är ändå något märkligt med de tränande kropparna som häver sig i olika meningslösa rörelser utan mål. Tvungna är vi väl, för att inte hamna i ett Wall-E-scenario med förtvinade muskler och krympt skelett. Men ändå. Det ter sig själlöst. Den kompakta muskelmassan som som vrider sig och pustar på golvet med en tyngdplatta på magen känns mekaniskt död i jämförelse med en grupp människor som rör sig i mjuka böljande rörelse på en gräsmatta i solen för att hitta styrka, balans och inre frid.

"Det går inte att räkna sånt som Bodypump om du vill bli starkare, det är bara konditionsträning för musklerna", sa min tränare. Hm, tänkte jag. Det gör mig varken från eller till eftersom jag inte går på just Bodypump. Det är för mig ännu en själlös träningsform som tråkar ut mig mycket snabbt och innehåller en slags prestationshets som jag har svårt att förlika mig med. "Ska vi köra lite extra idag!!?", ropar ledaren inför precis varenda pass (i alla fall de kanske fem stycken jag gick på innan jag lessnat). Näe, tänker jag inte alls, tänker jag. Jag är inte där för att pressa min kropp, jag är där för att lyssna på den och ta hand om den. Det är kanske därför jag föredrar de asiastisk-inspirerade träningsformerna. För att de erbjuder något annat och mera än ökande muskelmassa eller flåsig andning. 

Nåväl, 100 är väl det nya 70 när jag blir gammal och ska man hålla ihop i 110 år så är det väl lika bra att få sig lite av varje.

Djiziz! Livet är tajt just nu! Men jag börjar komma in i gunget. Jag börjar vakna av att katten snarkar klockan 5 och mentalt förbereda mig för Dagens Ärende klockan 07.00 vartefter livet har sin gilla gång till läggdags klockan 21. Tänk vad lätt det är att glömma bort hur det riktiga livet går till då man befinner sig i universitetsutbildningens lilla bubbla. Men allt rullar efter en omställning, som de brukar säga på däckfirman. Dags att gå ut och ställa sig på.. fälg.. öh.. grejen (för det är inte ett kors så vad heter det då?).