Efter tre år på universitetet och ett år med IKSU-kort har jag nu tagit mig i kragen och släpat upp mig till gymet med instruktör och allt. Gymet har länge varit en plats som fyllt mig av obehag av flera skäl. Vandringen genom lokalen fram till första stopp är fortfarande en lök-kurva. Det åtstår att se om den gamla modellen funkar och den skalas av eller hur det blir. "Gör det och se vad som händer" är ju devisen för den orolige.

Hur som helst.. det är ändå något märkligt med de tränande kropparna som häver sig i olika meningslösa rörelser utan mål. Tvungna är vi väl, för att inte hamna i ett Wall-E-scenario med förtvinade muskler och krympt skelett. Men ändå. Det ter sig själlöst. Den kompakta muskelmassan som som vrider sig och pustar på golvet med en tyngdplatta på magen känns mekaniskt död i jämförelse med en grupp människor som rör sig i mjuka böljande rörelse på en gräsmatta i solen för att hitta styrka, balans och inre frid.

"Det går inte att räkna sånt som Bodypump om du vill bli starkare, det är bara konditionsträning för musklerna", sa min tränare. Hm, tänkte jag. Det gör mig varken från eller till eftersom jag inte går på just Bodypump. Det är för mig ännu en själlös träningsform som tråkar ut mig mycket snabbt och innehåller en slags prestationshets som jag har svårt att förlika mig med. "Ska vi köra lite extra idag!!?", ropar ledaren inför precis varenda pass (i alla fall de kanske fem stycken jag gick på innan jag lessnat). Näe, tänker jag inte alls, tänker jag. Jag är inte där för att pressa min kropp, jag är där för att lyssna på den och ta hand om den. Det är kanske därför jag föredrar de asiastisk-inspirerade träningsformerna. För att de erbjuder något annat och mera än ökande muskelmassa eller flåsig andning. 

Nåväl, 100 är väl det nya 70 när jag blir gammal och ska man hålla ihop i 110 år så är det väl lika bra att få sig lite av varje.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Perhaps you will always be my parallell line  forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common  a...

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...

The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...