Aj.

Bakslag.

Brädad av mig själv.

Ibland kan jag tycka att jag ser mitt liv hända som på en film. Jag ser hur det blir fel, jag anar vart det tar vägen och jag gillar det inte alls. Men jag kan.. inte.. stoppa det. Jag ligger hela tiden steget efter. När det väl har hänt kan jag inte skylla på något för jag visste det ju hela tiden. Jag visste ju att det var fel men jag gjorde det ändå. Jag lät det hända. Jag sa inte stopp. Jag sa inte sluta. Jag kämpade inte emot. Jag försökte inte ens. Jag kunde inte. Förlamad i tanken. Nu är det för sent.

Som en mental våldtäkt. Fucked my brains out. Helt utan penetration. Vilket konststycke! Nä, inte att få omkull mig ty jag är lätt på foten. Nej, sa flickan inte, i stället sprang hon och gömde sig i skamvrån.

Ok nu räcker det. Den liknelsen var magstark.

Jag känner att det börjar bli obekvämt med gränserna nu. De börjar spännas åt. Det här känns inte längre ok att skriva här. Jag vill ta bort mitt foto, jag vill ta bort mitt namn, jag vill glida undan ner i den grå bakgrunden och inte synas mer. Jag får inte vara människa och psykolog samtidigt, det är inte lämpligt. Jag ska vara så där glättig och entusiastisk och säga att allt är så bra och så roligt. Jag ska spela innebandy och hålla kontakten med mina vänner och följa reglerna och ta en banan till och jag ska förstååååååå allt för det är mitt jobb. Jag ska vara avspänd i anspändheten, jag ska vara ödmjuk och givmild och jag ska sluta snacka skit och skärpa till mig. Någon gång ska jag lära mig vad som är privat och inte trampa folk på tårna och ta folk i händerna och dra iväg med dem till platser där vem som helst begriper att man inte går. Inte ens när de är de som ger förslaget.

Oj då. Så mycket ilska det låg bakom den dörren. Fortfarande.

Well.

Sånt är livet.