Aj.

Bakslag.

Brädad av mig själv.

Ibland kan jag tycka att jag ser mitt liv hända som på en film. Jag ser hur det blir fel, jag anar vart det tar vägen och jag gillar det inte alls. Men jag kan.. inte.. stoppa det. Jag ligger hela tiden steget efter. När det väl har hänt kan jag inte skylla på något för jag visste det ju hela tiden. Jag visste ju att det var fel men jag gjorde det ändå. Jag lät det hända. Jag sa inte stopp. Jag sa inte sluta. Jag kämpade inte emot. Jag försökte inte ens. Jag kunde inte. Förlamad i tanken. Nu är det för sent.

Som en mental våldtäkt. Fucked my brains out. Helt utan penetration. Vilket konststycke! Nä, inte att få omkull mig ty jag är lätt på foten. Nej, sa flickan inte, i stället sprang hon och gömde sig i skamvrån.

Ok nu räcker det. Den liknelsen var magstark.

Jag känner att det börjar bli obekvämt med gränserna nu. De börjar spännas åt. Det här känns inte längre ok att skriva här. Jag vill ta bort mitt foto, jag vill ta bort mitt namn, jag vill glida undan ner i den grå bakgrunden och inte synas mer. Jag får inte vara människa och psykolog samtidigt, det är inte lämpligt. Jag ska vara så där glättig och entusiastisk och säga att allt är så bra och så roligt. Jag ska spela innebandy och hålla kontakten med mina vänner och följa reglerna och ta en banan till och jag ska förstååååååå allt för det är mitt jobb. Jag ska vara avspänd i anspändheten, jag ska vara ödmjuk och givmild och jag ska sluta snacka skit och skärpa till mig. Någon gång ska jag lära mig vad som är privat och inte trampa folk på tårna och ta folk i händerna och dra iväg med dem till platser där vem som helst begriper att man inte går. Inte ens när de är de som ger förslaget.

Oj då. Så mycket ilska det låg bakom den dörren. Fortfarande.

Well.

Sånt är livet.

 

Ji

18 april 2010 07:48

Sofia, skulle vilja säga : göm dig inte!
Men förstår den där dubbla känslan att vara så där preppo och hejaropig, och säga allt går bra, samtidigt som du faktiskt är alldeles mänsklig!
Men, jag kan säga, (har rätt tungt bagage) jag skulle gärna ha dig som psykolog.

Det är det som skapar tillit, när terapetuten har självinsikt. Glöm inte det. Din sårbarhet är ochkommer varadin största styrka!

Önskar dig allt du behöver:
Ji

http://www.nevercompromisewithuownreality.blogspot.com

 

Psykologen

24 april 2010 23:01

Tack Ji.

 

Kristina

1 maj 2010 19:01

Hej!
Hamnade här av en slump - men är glad att jag stannade till.

Jag är utbildad barnläkare - med en enorm förkärlek för personlig utveckling. Kämpat och kämpar med liknade frågor - är det ok att inte vara stark, att ha ett eget liv?

JAg tror, som Ji, att alla som verkligen LEVT ett liv själva kan med lugn ta med sig det in i relation med patient/klient senare. För min del har jag växt upp på ett sätt - som gör att jag aldrig är rädd för att agera och se/bekräfta barn som far illa... Det är en gåva!

Allt vi möter i livet är gåvor - fast det inte känns så i stunden.

Kommer landa här igen!
Kram
kristina

http://drkristina.blogspot.com

 

Psykologen

1 maj 2010 21:09

Mm. Det är en ständig balansgång. Legitimationen förpliktigar, sa en föreläsare häromdagen och jag tänkte att jag tagit på mig ett uppdrag som sträcker sig utanför dörren på kliniken. Det uppfattningen tror jag inte just den här föreläsaren delade, hon menade något annat. Hon pratade om att begränsa sitt uppdrag, att hålla sig noga inom ramarna. Jag tänker att det alltid kommer att ingå i mitt uppdrag att granska ramarna. Hennes uppdragsgivare var hennes kunder. Min uppdragsgivaren är också Människan. Alltid också Människan.

Homo efficio homini, som det heter på vår lokala psykologförenings logga. Människa i människans tjänst.

Ändå är jag rädd att min egen mänsklighet ska sippra ut och undergräva mitt uppdrag. Det är ett slags ödmjukhetens självmotsägelse. Jag går på lina på gränsen.

Din blogg är jättefin, jag sparar den.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...