Psykologen

5 april 2010 18:29

Translated by request:

This i how problemsolving works:

The brain focuses on the difference between a goal we want to achieve and where we are today. In order to motivate it paints a picture of where we will end up if we do not act, and to help us make the right choice it retrieves the information from previous similar events, which contain clues to an adequate solution.

If we consider our feelings to be problems the same function of problemsolving will be activated in our minds. The brain focuses on the difference between how we feel and how we think we ought to feel. In order to motivate it creates a doomsday scenario of how things will turn out if we fail to act and to help us make the right choice it retrieves information from previous similar events (earlier times when we felt the same way). An avalanche of memories of past failures is activated and since they rarely contain any solutions they instead rise questions about why we always fail and what is wrong with us. This is rumination, a self-centered, self-critical brooding where we are preoccupied by the fact that we are unhappy and the causes, implications and consequences of this state. In the belief that we can think of a solution we just exacerbate the mood we are trying to escape. Ruminaton is not part of the solution, it is part of the problem.

An emotion in itself is not a problem but a natural reaction to an event. A messenger. When we do not want to own or know of the feeling, we tend to shoot the messenger. In depressive thinking it is ourselves we fire at. This is called introjection in psycho-dynamic terms. In more projective reactions other people end up in the line of fire.

Ralf

6 april 2010 09:32

hej

oj vad du har varit kreativ i påsk =). jag har komenterat förr om det du skriver om "grubblande" och nu gör jag det igen. är det verkligen definerat att grubblande är något negativit, isåfall använder jag ordet fel. denna påsk har jag ägnat någon timma vid elden till att grubbla över skoterns ryckiga gång. jag använder grubbla ungefär som planera/tänka ut/fundera, och det är lika ofta possitiva saker jag "planerar/grubblar" över som negativa.

jag kommer inte på att någon har reagerat på när jag sagt att " jag måste grubbla lite på det". kan det vara så att du läser om det och att det dyker upp i negativa sammanhang i dina böcker så tolkas det som negativt eller använder jag ordet helt fel.

Psykologen

6 april 2010 18:36

I KLINISKA sammanhang används ordet grubblande för icke konstruktiv problemlösning och det du ägnar dig åt skulle vi kalla problemlösning. Ordet är tvetydigt och tidigare har jag föreslagit att "ältande" egentligen ligger närmare betydelsen. Jag skulle gissa att du inte skulle säga att du satt framför brasan och ältade din skoters ryckiga gång eftersom det då skulle betyda att den helt omöjligt går att laga någonsin och allt funderande är bortkastat, vilket ju alltså är vad depressivt grubblande handlar om.

Men vilket ord vi än använder så är det handlingen i sig som är problemet utan vilken FUNKTION den har. Laga trasig skoter -grejt, förklara varför jag är en så misslyckad människa - inte så grejt.

Ralf

7 april 2010 08:46

ok, jag ska sluta grubbla och börja fundera hädan efter.

nu en sak jag har funderat på:

- öppnar grubblandet en ny dimention i oss?, jag tänker på bla våra stora trubadurer/författare vi haft/har. de skapar ju fantastiska visor/texter som håller i generationer, samtidigt som de dövar ångesten med alkohol/piller. Föds kreativiteten ur ångest?

Psykologen

7 april 2010 21:12

Hehe, om du frågat Freud skulle han kanske sagt ja. I psykoanalysen är målet sublimering av ångest, dvs kreativt skapande.

Rent neurologiskt så hämmas kreativitet av starkt negativa emotioner. Kanske skulle man kunna förklara fenomenet med den olycklige konstnären med (droger, galenskap eller) att han funnit ett alternativt förhållningssätt till sin sorg. Skapande handlar ofta om att gestalta sin känsla vilket kräver att man går in i den med intresse i stället för att undvika den. Det är intresse/närmande som frisätter kreativitet.

Men om det vore så enkelt så borde konstnärer bli lyckligare men så verkar inte vara fallet, så jag vet inte.