Ibland delas ömheten ut som ett rungande slag i magen. Det är en godhjärtad hänsynslöshet som brutalt blottar min djupaste sorg och tvingar mig att värna det vackraste i mig. Det är en tillgivenhet som vägrar ge upp, som slår tills jag spricker för att den ser att skalet förgör mig, som sliter mig i bitar för att plocka ut det som äter mig inifrån och ut. Mer än en gång har jag tänkt hur de viktigaste vännerna säger det behöver sägas och inte tillåter självets bedragande röst att ostört tala. Jag värderar dem oändligt högt, det är dem jag skulle förlita med mitt liv och det är dem jag älskar till döds när jag väl plockat upp mig själv från golvet och vinglar i säng mörbultad och yr och lindad i kärlek.

Ibland behövs dock också ett bo att krypa ihop i där ingen slår med vare sig illvilja eller ömhet. En plats där det är frid och stilla och vila från livets intensitet. En plats som alltid är öppen. Den platsen har jag också och där sov jag i lördags.

En sådan här kväll då jag darrar av utmattning och vrider mig i saknad känner jag mig ändå så oerhört lyckligt lottad som får ha det jag har, uppleva det jag upplever och känna det jag känner. Min kamp är inte längre bara min. I min ensamhet är jag omgiven, i min utsatthet är jag skyddad.

 

Grannen

11 mars 2009 09:42

I dag vill jag också vila :/ Känner mig lite deppig.

 

Psykologen

11 mars 2009 15:46

Sometimes affection is delivered as a resounding blow in the belly. It is a kind-hearted ruthlessness brutally baring my deepest sorrow forcing me to defend the most beautiful in me. It is a tenderness refusing to give up, which strikes until I break because it can see how my shell destroys me, a tenderness tearing me to pieces to pick out what is eating me from the inside and out. More than once I have thought how the most important friends say what needs to be said and do not allow the deceiving voice of the self to speak alone. I appreciate those friends infinitely, they are those I would trust with my life and I love them to death once I have picked myself up from the floor and lay in my bed bruised and dizzy and wound by their love.


Sometimes, however, a nest is needed in which no one strikes with either malice nor tenderness. A place where there is peace and quiet and rest from life's intensity. A place always open. I have a place like this and there I slept this Saturday.


This evening when I tremble with fatigue and twist and turn of longing, I still feel so incredibly fortunate to have what I have, to experience what I experience and to feel what I feel. My struggle is no longer just mine. In my solitude, I am surrounded, in my vulnerability, I am protected.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Perhaps you will always be my parallell line  forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common  a...

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...

The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...