När pendeln i mitt liv svängt från studier till arbete och till studier igen har jag blivit uppmärksam på skillnader i min självkänsla som uppstått i de skilda miljöerna. Jag har också uppmärksammat att jag reagerar starkt på kommentarer som jag tidigare svalt utan eftertanke.

Hur kommer det sig att jag blir innerligt upprörd när klasskamrater kallar mig duktig och förväntar sig att jag ska prestera och säger att jag är ambitiös för att jag sitter med en bok på fredagseftermiddagen? Jag blir så arg att jag nästan vill slå till dem.

Hur kommer det sig att jag som alltid varit duktig i skolan, aldrig känt mig tillräcklig bra? De få gånger jag inte lyckats har jag blivit förtvivlad till tårar. Hur kommer det sig att jag trots att jag aldrig varit bäst på mitt jobb ändå alltid känt mig kompetent där och alltid känt mig uppskattad trots att jag aldrig varit mest populär? På jobbet har jag misslyckats med många uppgifter men inte blivit nedslagen utan i stället fokuserat på nya lösningar och provat om och om igen. Vad är det min arbetsplats förstått som skolan inte har förstått? Vad är det som finns i ledarskaptsträningen som saknas i pedagogiken jag mött?

Idag har jag sökt, läst, funderat och hittat mina svar.

På skolan har jag tänkt: ”Varför klarade jag inte det här? Jag är så dålig på det här. Jag vill inte gå dit igen.” I skolan har jag fått höra ”Du som är så duktig..””Vad duktig du är”. ”Du får en femma i betyg för att du är så bra på det här”. Jag hatade de ämnen jag inte var bra på. Jag avskydde idrotten och ville aldrig gå dit men var tvungen och det var en lång, utdragen förnedring. En av mina idrottslärare sa en gång till mig ”När man är dålig på idrott så...” Jag glömmer det aldrig.

På jobbet har jag tänkt: ”Varför klarade jag inte det här? Sa jag det fel, använde jag fel vertyg? Är det planeringen som inte fungerade? Var positionerna fel? I morgon ska jag testa det ett annat sätt.” På jobbet har jag fått höra ”Vad bra att du gjorde så här”,”Vad bra att du använde checklistan”, ”Tack vare din planering så fick du det här resultatet, om du gör den så här nästa gång så får du det här resultatet”.”Då får 500 kronor extra i lön för att du jobbar på det här sättet och det fungerar så här bra”. Det finns ingen uppgift på jobbet som jag avskyr. Det finns flera jag kan sämre men alla kan vara roliga att utföra ändå. Ekonomin var t ex inte min starka sida som enhetsansvarig men jag lärde mig massor om det och jag uppskattade då min ekonomichef ringde och ringde och ringde tills jag lärde mig det jag skulle kunna. Han sa aldrig att jag var dålig på ekonomi, han sa ”Du har glömt det här, du har missat det där, du har räknat fel på den sidan”. Till slut kunde jag det. Jag var fortfarande inte bra på ekonomi men jag visste att om jag gjorde de där sakerna på det sättet, då blev det bra.

I varje del av ledarskapsutbildningen på mitt jobb har det tjatats om ”Beteende, inte personlighet. Vi pratar om beteende, aldrig personlighet”. Jag hörde det, jag tillämpade det men jag förstod det inte helt. Nu förstår jag det. Det är precis därför jag blir heligt förbannad på mina klasskamrater som envisas att bedöma min personlighet och inte mitt beteende.

Här kommer teorin för den som också är intresserad av att förstå det:

Carol Dweck har under 20 år av studier kommit fram till två motivationsgrunder i barns utveckling av självkänsla.

De som är Mastery-oriented ser uppgifter som utmaningar och möter misslyckanden med gott mod. De ser fram emot nya försök och förväntar sig att lyckas bättre nästa gång. Träning ger färdighet. De tror på en växande intelligens och att framgång beror på graden av ansträngning. Den söker upp liknande situationer för att lära sig mer.

De som är Helpless ser uppgifter som en prövning och möter misslyckande med sorg och andra negativa affekter, en känsla av hjälplöshet och egenförakt. De tror på en fast intelligens och tror att misslyckande beror på brister i deras förmåga. De är beroende av bekräftelse från andra för att mäta sitt egenvärde och söker därför upp ”säkra” situationer som de kan för att erhålla detta. De undviker uppgifter som de tidigare misslyckats med.

Att ge barn beröm är inte alltid konstruktivt i sig. Det finns skillnader i effekten av beröm beroende på hur man berömmer.

Beröm av personlighet och resultat ger större sårbarhet. Då framgång är kopplat till personlighet blir misslyckandet kopplat till brister i personligheten. Egenvärde leder till egenförmåga. Detta fungerar bra så länge framgång består men ger ångest vid tanken på ett enda misslyckande då det kommer att förkasta hela duktighets-hypotesen. Barnet resonerar:

”Om jag lyckas för att jag är duktig måste ett misslyckande bero på att jag inte är duktig. Eftersom jag inte kan ändra på den jag är kommer jag att misslyckas igen och därför är det inte lönt att försöka mer.” De med låg självkänsla vill inte jämföra sig med andra i rädsla för att inse att de inte duger och därmed känna sig som misslyckade individer.

Beröm av strategi och ansträngning ger högre självskattning och positiva känslor även inför ett misslyckande. Det genererar också de bästa lösningarna för framtida framgång. Egenförmåga bygger egenvärde. Barnet resonerar: ”Om jag lyckas för att min strategi var bra så misslyckades jag för att min strategi var dålig. Om jag byter strategi så lyckas jag nästa gång. Därför vill jag gärna försöka igen.”

Därför talar man om beteende, inte personlighet både när man berömmer och när man kritiserar för att bygga självkänsla. Personlighet är kopplat till prestation. Beteende är kopplat till strategi. Se upp med den som talar om din personlighet i stället för ditt beteende, oavsett om de gör det i välvilja eller i motvilja.