Fredagen som var ägnade Psykologen åt att gå på 33-årsfest och sedan svänga sina lurviga på outforskad mark. Det finns inte så många ställen som är open and happening på fredagkvällar här i stan. Åtminstone inte då man uppnått respektabel ålder. Fredagarna tillhör fjortisar och nyfödda krogbesökare från gymnasiet, något som jag alltid fann märkligt då jag själv var på besök från min dåvarande hemort i huvudstaden. Vem orkar gå ut på en fredag efter att ha gått upp tidigt hela veckan, undrade jag. Svaret bör vara högskolestudenter som faktiskt inte går upp tidigt speciellt ofta, vare sig det är skolvecka eller ej. Studentpuben är dock glest besökt på fredagar och smockad på lördagar. Fredagarna har lämnats åt pubertetspojkar som missuppfattat den rekommenderade dosen spraydeo och flickor som fnittrande vinglar nedför trappan i sina ovana klackar och för korta kjolar och försöker finna en medelväg mellan att dölja att de druckit för mycket innan de kom och att de i själva verket druckit folköl i en trappuppgång och bara låtsas att det är alkoholen som gjort dem fnittriga och vingliga. De möts i en underjordisk bunker där ingen utomstående kan se dem hångla och kräkas och ramla.

Vi andra går dit det må vara öppet och någorlunda välbesökt. T ex till Harrys. Jag måste medge att mina fördomar om stället infriades med råge. Det första intrycket i trappnedgången (även detta en källare) är en ingrodd doft av urin som påminner om Stockholms tunnelbana. Lokalen i sig är ett virrvarr av trånga korridorer och avlånga rum med väggar målade i 90-talsgult och prydda med tavlor som är fastskruvade lite käckt på sned. Ett antal berusade perfektionister kliver under kvällen fram till väggen i syfte att räta till de sneda tavlorna utan framgång. Ingen studentrabatt ges på inträdet vilket säkert bidrar till att besökarna verkar hålla en medelålder av 45 år. Detta får i sin tur stället att framstå som en brittisk ölkrog med undantaget att här finns ett dansgolv mindre till ytan än något av sittutrymmena. Förgäves försökte jag önska en musikstil som varit het senare än jag blev könsmogen men blev upplyst av Dj:en att han måste spela allt, ett löfte som han höll. 90-talsrocken a la Bryan Adams övergick i 70-talsmusikal, spansk folkmusik, hårdrock, disco, hiphop, lollipop-pop. Det enda jag inte uppfattade var schlager men jag misstänker att jag vid det tillfället befann mig intill mitt sällskap och lyssnade till en timmes långt samtal om livslängden för skoterdämpare och kvalitetsolja på äkta norrlandsbondska. Hur länge detta samtaI kunde fortsatt om inte ljudet av Justin Timberlake nått mitt medvetande vet bara Vännäsbor och de i världarna där bortom. RnB är min favoritkopp te så jag studsade iväg och lyckades få med mig hälften av brödraskapet kring skoterbordet i farten.

Det måste ha blivit närmare en timmes studsande till slut. Två tryckare, tre gratis drinkar, en varmkorv och en timmes promenad med mindre strategisk järnvägspassage senare slutade kvällen med att jag utan samvetskval tog över födelsedagsbarnets sängplats och därmed också hans sängpartner för åtta timmars härlig efterfestsömn. 4 av 5 i betyg för deras IKEA-madrasser. Det var min granne som senare påpekade att hon personligen inte skulle uppskattat om hennes mans bästa kompis tvingat henne ur sitt sovrum på sin födelsedagsnatt. Men äsch, ingen skada skedd. Inbjuden, uppbjuden och kvarbjuden. Jag hade visserligen ett erbjudande att sova intill skoterdämparmannen i stället för min bästa kompis men jag som just uppnått förmågan att tacka nej till liknande lockelser stod pall även denna gång. Mitt mål är att bli förförd inifrån och ut eller inte alls i fortsättningen. Så det så.

Om två veckor smäller det igen. Då med ett ömdöme om nästa förstagångsbesök som förmodligen blir Cover Club.

Jag säger då det å lägger därtill att skinnbyxor är det förnämsta. Såsom min mamma brukar säga att hennes föräldrar brukade säga och så lever det vidare. Det är inte varje dag jag lyckas öppna den här sidan över huvud taget. Inte igår. Knappt i förrgår. Idag fungerade det för första gången nu efter 22. Frågan kvarstår: Är det min dator eller är det sidan det är fel på?

Min lägenhet doftar av mangoraja och chai-té. Det öveträffar utan tvekan den vanliga bakgrundsdoften av begagnad kattsand. Hur kommer det sig att katten är ute hela dagen, kommer in och genast efter hemkomsten styr kosan till toaletten? Har hon glömt sitt ursprung? She's no pussy from da hood, this ho, no no. För fin för att vädra murren bland barren. Inte för fin för att vädra kissen i grannskapet däremot kan jag tala om. Kattunge nedkommen v 15. Så kan det gå när inte matte åker till veterinären i tid innan vårsuget sätter in. Det ska bli bättring till nästa säsong, det är ett löfte.

Ett litet inlägg om regler tänkte jag plita ner innan momentet "Fostran och socialisation" startar. Om mina tankegångar ändras så har jag något att jämföra med. För dem som känner igen mig fårn det ökända andra forumet så lär detta klinga bekannt.

Mitt personlighetstest enligt Big 5-modellen avslöjade inte helt otippat en mycket hög grad av samvetsgrannhet. Conscientiousness som det så fint heter på engelska. Jag är icke någon moralens väktare men jag gillar regler och rutiner. De underlättar. Somliga människor är hopplösa regelöverträdare. Finns en regel så måste den brytas, annars verkar de utveckla någon slags kliande utslag. Uppror mot överheten och världens översittarfasoner som styr våra fria tankar och vår kreativitet, skaldar de! Nåja. Jag envisas med att påstå att man kan välja hur man ser på regler. Antingen kan man se dem som hinder som lägger sig tvärs över vägen där man ämnar att gå eller så kan se dem som ett stöd som är placerat längs efter vägen där man går. En ledsång att luta sig emot om då man behöver det. På samma sätt kan man se auktoriteter som övervakare som griper med vitnande fingrar runt ens axlar och tvingar en att gå i en viss riktning, eller så kan man se dem som följeslagare som finns ett steg bakom för att ge en knuff framåt då man själv veknar och tvekar och inte riktigt orkar gå mer. Utan den närvaron hade man kanske gett upp lite för tidigt och klarat lite mindre än vad man egentligen har kapacitet till.

Jag vågar också hävda att ett av de största svek man kan utsätta ett barn för är att knuffa ut det i världen utan stöd och kalla det för frihet.

Det finns ingen frihet utan trygghet.

Det är alltid smickrande då man finner att någon refererat till ens blogg i sin egen och det gör mig varm och glad inuti. Jag blogg-googlade min egen blogg i ett försök att komma åt min sida på min omöjliga dator (säääääkert, dra den om rödluvan också, höhö) och hittade utdrag av mig själv hos en blogg-kollega i de virtuella omgivningarna. Intressant var att vederbörande tipsade sina läsare om att läsa "hans" blogg. Betyder detta att jag nu borde ta klivet från högtravande språk till maskulint språk?? Eller.. skriver jag i queer-toner månne? Hur annars kan mina kommentarer om avklädda män, män i uniform, intellektuella män etc hänga ihop med att jag hänvisas till som man? Nåväl, om jag nu rent hypotetiskt fick födas som något annat än kvinna så skulle jag välja att komma till världen som homosexuell man (analysera den du) så jag tar det som en komplimang.

För att reda ut det hela en gång för alla serveras här ett litet smakprov på min ytliga identitet: Jag är kvinna, 29 år gammal, lång, smal, blond. Enligt min (avundsjuka) granne ser jag otroligt snygg ut i jeans när jag står upp och det är väl i princip den enda kommentaren om mitt utseende jag kan komma ihåg.  Det närmaste mitt ex någonsin kom till att ge mig en komplimang var "du ser ju som trevlig ut när vi ska gå ut". Min mamma tycker att jag ser ut som Carolina Klüft och kvittrar förtjust att varje gång Carolina kliver in i TV-rutan så säger hon minsann till sin man att NU kommer hennes yngsta dotter på TV, hihi. Så.. där har ni det. Skalman som  friidrottare.. av honkön, det är jag. 

Ett virus springer runt och skräpar i min dator. Jag gjorde misstaget att ladda ner något elände som orsakade det här. Nu fungerar inte mina webbläsare. Det kommer ständigt upp pop-up förster trots blockerare. Vissa sidor går inte att öppna. Den här sidan kunde jag inte öppna på två dygn. Om något god datasamarit läser detta, GE MIG TIPS! Min blogg är på spel!

Huvaligen i bigen, som ett av mina 6-åriga intervjuoffer uttryckte sig vid tanken på en pojke som leker med dockor. Jag har tagit mig vatten över huvudet i min genusfördjupning av normer och värderingar i förskoleklassen. Dessutom är jag kass på att intervjua barn. Det är en viss skillnad på att hålla anställningsintervjuer för ett jobb på ett snabbmatshak med 100 sökande per plats och att prata med rastlösa småknattar om huruvida pojkar och flickor är likadana och får göra samma saker. Nähe, det menar du inte?! Jag borde förutsett detta med tanke på att mina förberedande intervjuer med mitt eget barn varje gång slutade med att undrade vad jag höll på med. Ja jag säger då det. Lättsamma nöjen och avklädda män efterfrågas, jag känner för att vara stereotyp och.. förflackad (?) ett tag.

(Det sista adjektivet preseteras i samarbete med Synonymer.se) 

Haha, aj löööv. Påminner mig om tre små mellanstadieflickor som går i sommarsolen längs en grusväg på landet i slutet på 80-talet.

Jag funderar apropå Marknadsförarna och deras makt över våra liv som jag nämnde i ett tidigare inlägg, om ni som har en reklamfinansierad blogg lägger märke till hur era inlägg kodas och tolkas som grund till viken annons som läggs på just er sida? Storebror ser dig och han vill ha dina pengar. Dessutom använder han dig för att söka upp rätt målgrupp, dina läsare. Lite kusligt är det ändå.

En klasskamrat nämnde under en fikapaus på solterassen på vårt långsamt tinande universitetsområde att den amerikanska stormakten är på väg att kollapsa pga av diverse ekonomiska krafter. Det lät inte helt ospännande det heller. Amerikansk politik får mig ännu en gång att spetsa örat. Kanske ett intresse jag borde nära. Om inte annat så jag får något att fylla i på raden Intressen där det efterfrågas. Mina försök att starta en diskussion i Idealist-gruppen runt de pågående primärvalen har varit fruktlös. Vilken grupp tillhör den här klasskamraten tro och vart finner man hans likar? Tål att luskas i..

Han har fel. Det är en audition. Varje möte är en provspelning inför mig själv. Ett bevis på att jag duger eller inte, att jag lyckas den här gången eller inte. Det är en bekräftelse eller ett förnekande av mina föreställningar. Det är inte så att jag tackar nej till alla, åh nej då. Jag väljer mina slag med en knivskarp, obarmhärtig målmedvetenhet och lägger upp mig själv för slakt. Sedan kryper jag sårad undan, slickar mina sår och spelar rollen som martyr inför mig själv. Den rollen som jag fick genom min personliga audition. Stackars mig som har sådan otur, stackars mig som inte räcker till för att göra världen nöjd. Det måste vara så att kraven är för höga och människorna för ytliga. Det kan inte väl inte vara så att jag väljer att kliva in i lejongapet varje gång i villfarelsen att det är min önskan jag ska finna där.

Jag vet vad det här beror på. Det var den allra första insikten som drabbade mig som en betongvägg i bakhuvudet när kunskapen körde handloven i pannan på mig mitt i lektionssalen den första veckorna i termin ett. En metafor som för övrigt är en verklig händelse hämtad ur min rika och varierade erfarenhet av grundskolans magiska rike. En händelse som i sällskap med andra naturligtvis bidrog till att skapa min egen bild av den jag är och den jag borde vara. Formad mer än någon annanstans i händerna på andra barn. Sedan söker minnet efter matchning. Det är så som självkänslan styr våra liv. Den letar upp det den känner igen, söker konfirmation. Vi dras till de människor som talar om för oss att vi är som vi tror att vi är och vänder ryggen åt dem som försöker uttrycka en avvikande åsikt, vare sig den är bra eller dålig. Det finns överväldigande bevis för detta. Sorglig forskning som berättar hur individen väljer den nedvärderande bedömaren för att dennes utsago verkar mer rimlig i hennes öron. Hur den närvarande livspartnern hjälper till genom att aktivt tysta röster som utmanar den självkritiska inställningen. Det händer varje dag.

De män jag dras till är som de män jag lämnat. Kalla, egocentrerade och nonchalanta. De bemöter mig precis som jag är van att bli bemött dvs utan tid och utan intresse. Det vana är tryggt och säkert och jag vet hur jag ska bemöta det, jag vet hur det kommer att fortlöpa. Jag känner igen varje kurva på den vägen och jag kan köra den fort. De jag tackat nej till däremot har varit just de män jag föreställer mig att jag vill träffa. Varma, öppna och intellektuella. Världsvana män med mycket tankar och viljan att dela med sig av dem. Män jag ser upp till. Människor som jag vill lära känna för att de är just människor i första hand och män i andra hand. Så som jag önskar att de ska se mig, som människa i första hand, kvinna i andra hand och mamma i tredje hand. Det är också så de kommunicerar med mig och det är det jag bävar inför. Det är inte så att jag är rädd för alla män. De är den här sortens män jag är rädd för. Jag vågar inte möta dem eftersom jag föreställer mig att de ska avslöja mig för den jag verkligen är och inse att jag inte förtjänar dem. Intill mig står mitt andra jag som vet att det här är skitsnack. Jag vet att jag har mycket att dela med mig av och så oändligt mycket att berätta och jag envisas med att tro att jag är på väg åt rätt håll och att jag vågar kliva ut snart. Två steg framåt och ett steg tillbaka, inte tvärtom. Tro på mig, att jag vet var jag är på väg och att jag kommer dit, om än lite senare än förr.