Han har fel. Det är en audition. Varje möte är en provspelning inför mig själv. Ett bevis på att jag duger eller inte, att jag lyckas den här gången eller inte. Det är en bekräftelse eller ett förnekande av mina föreställningar. Det är inte så att jag tackar nej till alla, åh nej då. Jag väljer mina slag med en knivskarp, obarmhärtig målmedvetenhet och lägger upp mig själv för slakt. Sedan kryper jag sårad undan, slickar mina sår och spelar rollen som martyr inför mig själv. Den rollen som jag fick genom min personliga audition. Stackars mig som har sådan otur, stackars mig som inte räcker till för att göra världen nöjd. Det måste vara så att kraven är för höga och människorna för ytliga. Det kan inte väl inte vara så att jag väljer att kliva in i lejongapet varje gång i villfarelsen att det är min önskan jag ska finna där.

Jag vet vad det här beror på. Det var den allra första insikten som drabbade mig som en betongvägg i bakhuvudet när kunskapen körde handloven i pannan på mig mitt i lektionssalen den första veckorna i termin ett. En metafor som för övrigt är en verklig händelse hämtad ur min rika och varierade erfarenhet av grundskolans magiska rike. En händelse som i sällskap med andra naturligtvis bidrog till att skapa min egen bild av den jag är och den jag borde vara. Formad mer än någon annanstans i händerna på andra barn. Sedan söker minnet efter matchning. Det är så som självkänslan styr våra liv. Den letar upp det den känner igen, söker konfirmation. Vi dras till de människor som talar om för oss att vi är som vi tror att vi är och vänder ryggen åt dem som försöker uttrycka en avvikande åsikt, vare sig den är bra eller dålig. Det finns överväldigande bevis för detta. Sorglig forskning som berättar hur individen väljer den nedvärderande bedömaren för att dennes utsago verkar mer rimlig i hennes öron. Hur den närvarande livspartnern hjälper till genom att aktivt tysta röster som utmanar den självkritiska inställningen. Det händer varje dag.

De män jag dras till är som de män jag lämnat. Kalla, egocentrerade och nonchalanta. De bemöter mig precis som jag är van att bli bemött dvs utan tid och utan intresse. Det vana är tryggt och säkert och jag vet hur jag ska bemöta det, jag vet hur det kommer att fortlöpa. Jag känner igen varje kurva på den vägen och jag kan köra den fort. De jag tackat nej till däremot har varit just de män jag föreställer mig att jag vill träffa. Varma, öppna och intellektuella. Världsvana män med mycket tankar och viljan att dela med sig av dem. Män jag ser upp till. Människor som jag vill lära känna för att de är just människor i första hand och män i andra hand. Så som jag önskar att de ska se mig, som människa i första hand, kvinna i andra hand och mamma i tredje hand. Det är också så de kommunicerar med mig och det är det jag bävar inför. Det är inte så att jag är rädd för alla män. De är den här sortens män jag är rädd för. Jag vågar inte möta dem eftersom jag föreställer mig att de ska avslöja mig för den jag verkligen är och inse att jag inte förtjänar dem. Intill mig står mitt andra jag som vet att det här är skitsnack. Jag vet att jag har mycket att dela med mig av och så oändligt mycket att berätta och jag envisas med att tro att jag är på väg åt rätt håll och att jag vågar kliva ut snart. Två steg framåt och ett steg tillbaka, inte tvärtom. Tro på mig, att jag vet var jag är på väg och att jag kommer dit, om än lite senare än förr.