Han har fel. Det är en audition. Varje möte är en provspelning inför mig själv. Ett bevis på att jag duger eller inte, att jag lyckas den här gången eller inte. Det är en bekräftelse eller ett förnekande av mina föreställningar. Det är inte så att jag tackar nej till alla, åh nej då. Jag väljer mina slag med en knivskarp, obarmhärtig målmedvetenhet och lägger upp mig själv för slakt. Sedan kryper jag sårad undan, slickar mina sår och spelar rollen som martyr inför mig själv. Den rollen som jag fick genom min personliga audition. Stackars mig som har sådan otur, stackars mig som inte räcker till för att göra världen nöjd. Det måste vara så att kraven är för höga och människorna för ytliga. Det kan inte väl inte vara så att jag väljer att kliva in i lejongapet varje gång i villfarelsen att det är min önskan jag ska finna där.

Jag vet vad det här beror på. Det var den allra första insikten som drabbade mig som en betongvägg i bakhuvudet när kunskapen körde handloven i pannan på mig mitt i lektionssalen den första veckorna i termin ett. En metafor som för övrigt är en verklig händelse hämtad ur min rika och varierade erfarenhet av grundskolans magiska rike. En händelse som i sällskap med andra naturligtvis bidrog till att skapa min egen bild av den jag är och den jag borde vara. Formad mer än någon annanstans i händerna på andra barn. Sedan söker minnet efter matchning. Det är så som självkänslan styr våra liv. Den letar upp det den känner igen, söker konfirmation. Vi dras till de människor som talar om för oss att vi är som vi tror att vi är och vänder ryggen åt dem som försöker uttrycka en avvikande åsikt, vare sig den är bra eller dålig. Det finns överväldigande bevis för detta. Sorglig forskning som berättar hur individen väljer den nedvärderande bedömaren för att dennes utsago verkar mer rimlig i hennes öron. Hur den närvarande livspartnern hjälper till genom att aktivt tysta röster som utmanar den självkritiska inställningen. Det händer varje dag.

De män jag dras till är som de män jag lämnat. Kalla, egocentrerade och nonchalanta. De bemöter mig precis som jag är van att bli bemött dvs utan tid och utan intresse. Det vana är tryggt och säkert och jag vet hur jag ska bemöta det, jag vet hur det kommer att fortlöpa. Jag känner igen varje kurva på den vägen och jag kan köra den fort. De jag tackat nej till däremot har varit just de män jag föreställer mig att jag vill träffa. Varma, öppna och intellektuella. Världsvana män med mycket tankar och viljan att dela med sig av dem. Män jag ser upp till. Människor som jag vill lära känna för att de är just människor i första hand och män i andra hand. Så som jag önskar att de ska se mig, som människa i första hand, kvinna i andra hand och mamma i tredje hand. Det är också så de kommunicerar med mig och det är det jag bävar inför. Det är inte så att jag är rädd för alla män. De är den här sortens män jag är rädd för. Jag vågar inte möta dem eftersom jag föreställer mig att de ska avslöja mig för den jag verkligen är och inse att jag inte förtjänar dem. Intill mig står mitt andra jag som vet att det här är skitsnack. Jag vet att jag har mycket att dela med mig av och så oändligt mycket att berätta och jag envisas med att tro att jag är på väg åt rätt håll och att jag vågar kliva ut snart. Två steg framåt och ett steg tillbaka, inte tvärtom. Tro på mig, att jag vet var jag är på väg och att jag kommer dit, om än lite senare än förr.

 

Lina

16 april 2008 11:16

jag känner igen mig oerhört väl. det ligger en trygghet i att man får sin egen uppfattning bekräftad och det knasiga är att man hellre väljer den tryggheten, trots att det kan innebära att man måste spela just martyr inför sig själv. man offrar sig, för man vet ju att det ÄR så ÄNDÅ. inte helt genomtänkt och smart direkt. MEN, och det är ett viktigt men, första steget mot förändring är medvetenhet, hoppas jag :)

 

Sara

20 april 2008 18:17

Jag känner också igen mig i detta resonemang. Jag dras till killar som inte gillar mig, och känner mig halvt misslyckad när jag inte kan få dem att börja gilla mig på 'det' sättet (trots att jag ju gör allt för att de ska göra just det. Och när det väl dyker upp killar som gillar mig så blir det bara fel. Jag är inte van vid sådant och börjar tvivla på deras intentioner.
Jag är martyren nummer ett, och har funderat hela helgen på hur jag ska bryta tankegångarna. Inte är det lätt inte, men som föregående talare skrev; är man medveten är det i alla fall ett första steg. Hoppas jag :)

 

Bek

20 april 2008 19:45

Ja, det låter ungefär som det Groucho Marx sa: "Jag skulle aldrig vara med i en klubb som accepterade mig som medlem."

 

Psykologen

21 april 2008 00:36

Inte vet jag mycket om G Marx, närmast ingenting alls, men kan det inte snarare vara så att han med en gnutta humor uppfattar sig själv som obstinat och omöjlig att ha att göra med och därför inte vill beblanda sig med sina likar? Så har iaf jag tolkat just det citatet tidigare.

Jag lutar istället åt att föreslå ett Dan Andersson-citat igen men det var ju det här med att vältra sig i självömkan som jag försöker undvika. Igår gjorde jag misstaget att bläddra i hans alster och på en lördagkväll dessutom. Ajaj, hopplösa döda människa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...