Syftet med psykodynamisk terapi är inte i första hand att minska symtom utan att "genomlida sitt lidande", att bearbeta och sörja sina erfarenheter. Jag har kämpat med denna idé eftersom jag tyckt att den motsäger den kognitiva idén att grubbel är vad som vidmakthåller depressivitet. Ska jag minnas eller ska jag inte minnas? Ska jag titta eller inte titta? Vad är egentligen skillnaden mellan att sörja och att grubbla? Vad är skillnaden mellan bearbetande och gemensamt ältande? Vad är det terapeuten gör i terapin som för processen framåt, upp ur det depressiva hålet och framåt på sorgens väg?

Här befinner jag mig nu. Precis i den frågan. Därför att det är skillnad. Jag och min terapeut packar varsamt upp "paket med en massa jobbigt", den metafor min granne myntat som jag tacksamt tog med mig till terapirummet. Det är ingen glitterkantad procedur med julsång i bakgrunden, det är ett arbete. Det tar kraft och det tar tid och det är det det måste få göra.

Hur?

Jag sätter undan tid.

Jag äter lunch med mina vänner, jag åker hem, jag vilar lite. När minnena kommer åkande på sin släde tar jag ett paket ur säcken och öppnar det. Jag bråkar med det en stund, jag gråter en stund. Så andas jag ut och plockar upp en bok och återgår till verkligheten igen. Det får ta tid. Inte all tid. En stund. En halvtimme, en timme, om dagen. Bättre en timme om dagen än sju timmar i sträck en dag. Kanske är det en skillnad.

En gång i veckan går jag till min terapeut och så tittar vi i något paket tillsammans. Grubbleriets eviga fråga (VARFÖR?) bleknar när vi pratar om den tillsammans. Jag går därifrån med en genomgripande känsla av att "det är klart att det blev så här, det är inte alls konstigt, det är helt rimligt". Dessutom är det ok. Inte det som hänt, utan hur det känns. Då, först då, kan det läka.