Oändligt många gånger har jag tänkt att det är det som är avgörande i det första ögonblicket som blir avgörande i det sista. Det medvetandet hinner konstatera innan det kreativa sinnet fyller på och målar om och bygger till, det är sant. Så av nyfikenhet måste jag titta tillbaka ett ögonblick och jag kan inte låta bli att le åt vad jag ser. Jag glömde visst bort var det var jag började.

Visst har hon rätt i det hon säger, L, att det är skillnad på att släppa taget om något man faktiskt har och något man "bara" vill ha. Det är annorlunda att släppa taget om någon som är och att släppa taget om drömmen om vad den personen kan vara. Är det då inte det senare som är acceptans? Det första en förlust, det andra en lättnad, och om vi blandar ihop dem med varandra en evig dundrande plåga.

Nja, jag vet inte om det är så enkelt, men det tål att tänkas på.