Idag har det gått en månad sedan jag fyllde år. Alldeles för mycket har hänt sedan dess. Tiden blev inte bara tät den liksom svällde över och till slut brast något. Som blåsan på min hand som jag lät vara där och skyddade tills den gick sönder av sig själv och lämnade en nästan osynlig rodnad på huden. Inte riktigt ett ärr. Ingen ser det om jag inte pekar ut det, men det finns där som en påminnelse om att jag inte var tillräckligt försiktig, att jag brände mig rejält på något som jag borde behärskat vid det här laget. Jag brast i uppmärksamhet och gjorde en felbedömning, bara någon millimeter i mindre än en sekund men när man hanterar sådan utrustning finns inte den marginalen. 180 grader varmt.

Under det som hänt har det känts som att jag lösts upp och sedan har jag blivit tvungen att omdefiniera mina gränser. Försöka ge mig själv en form som jag kan leva med. Åt vissa håll måste jag liksom sträcka mig ut för att se vart det tar stopp. Det är lite läskigt med tanke på att om jag sträcker mig och sträcker mig och ingen yta stoppar mig så finns ju alltid risken att jag tippar över. Jag sträcker mig ändå för att jag behöver veta var den gränsen går. Nu känner jag mig porös. Så om någon trycker på mig ger jag fortfarande vika, men jag tycks återhämta mig och svälla ut igen, vaksam på just den punkten där jag blivit petad. Jag tror dock att jag behöver låta tiden tunnas ut igen ett tag, dra ner frekvensen några snäpp. Känna lugnet, som min första sambo brukade säga för hundra evigheter sedan.

Svamparna från igår. Två, porösa, giftiga.

 

grannen

22 september 2008 11:54

Tycker det låter mycket bättre med svamp-effekten än din förra; låsa in sig eller springa iväg. Brush on/Brush off. Kärnan är intakt. Men nu vill jag ha ett långt inlägg om din partykväll!

 

Psykologen

22 september 2008 18:59

It cannot be, kära granne, it cannot be. Du får ett långt inlägg om en annan kväll i stället.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Perhaps you will always be my parallell line  forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common  a...

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...

The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...