Direktlänk till inlägg 16 juli 2008
Jag kommer hem frånjobbet klockan halv ett på natten, plockar fram nyckeln till min ytterdörr, sätter nyckeln i låset och.. kan inte vrida runt den. Febrilt letar min hjärna efter svaret.
Har jag gått till fel dörr? tänker den. Jag tittar säkert tre gånger på dörren och tillbaka på min hand som fortsätter lirka med nyckeln, dock lite försiktigare ifall det skulle visa sig att jag är i färd med att dyrka upp någon annans dörr. Min mammas broderade välkommen-skylt sitter dock på dörren varje gång jag tittar på den.
Har någon flyttat skylten till en annan dörr? tänker hjärnan förvirrat vidare, verkligen i sitt esse nu. Jag tittar i stället på namnskylten bredvid min dörr. Jodå, det står mitt namn på den. Nu är min hjärna helt perplex.
Har jag tagit fel nyckel? undrar den. Nej, nyckeln sitter bredvid min bilnyckel på nyckelringen, där jag satt den för att aldrig glömma den eftersom det inte är möjligt att glömma bilnyckeln när man kör bil.
Hur ska jag komma in? Hjärnan höjer rösten här, i smärre panik, hur nu det är möjligt. Så minns jag att min bror är på besök. Min bror har aldrig besökt mig i hela mitt liv, men just den här veckan är han här och han drar dessutom ut på besöket utan att ge någon ledtråd till när han ämnar åka hem.
Men om jag ringer på kanske jag stör honom? menar hjärnan och jag börjar nu helt förlora respekten för den. Vad sysslar den med egentligen? Det är ju jag som bor här och förresten är han alltid uppe sent, argumenterar jag tillbaka som om jag skulle behöva övertyga min egen hjärna?!
Jag ringer på och det visar sig att även min brors låne-nyckel kärvat. Vi lämnar dörren öppen inför besök av låssmed. Låssmeden dyker upp nästa dag (idag, fast igår med tanke på klockslaget) med en sprayburk, sprayar lite i låset, lirkar lite med nyckeln tills den går runt och tackar sedan för sig.
Det där med låsspray kunde du inte räkna ut själv eller? Jag blänger surt på min hjärna som ser skamsen ut.
Perhaps you will always be my parallell line forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common a...
Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...
Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...
The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 | 5 | 6 | ||||
7 | 8 |
9 |
10 | 11 | 12 | 13 | |||
14 | 15 |
16 | 17 | 18 |
19 | 20 | |||
21 | 22 |
23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
|||
28 | 29 | 30 |
31 | ||||||
|