Min vän frågar mig:
Känner du att du är mätt på att vara ensam?
Jag svarar:
Det beror på vad du menar med mätt. Jag är inte mätt så att jag känner att jag inte kan få i mig en enda tugga till. På så sätt är jag inte mätt. Men jag är mätt på det sättet att jag är nöjd. Jag behöver inte mer, jag vill inte ha mer, men jag skulle inte må dåligt av att äta mer heller.
Det är så jag vill känna, säger hon då, allvarlig och sorgsen.
Och jag har aldrig tänkt på det på det sättet men jag känner att det hon säger är viktigt och sant för hur kan man någonsin verkligen möta någon annan om den man längtar efter att få se är sig själv?
micke
14 juli 2008 21:31
Vad innebär det att se sig själv? Jag har hört uttrycket nu från flera personer. Jag kan på nåt känslomässigt sätt nästan förstå vad det betyder men kan du kanske försöka utveckla det mer?
Psykologen
15 juli 2008 00:56
Vår personlighet speglas alltid i andra människor (jag tror också på den teori som menar att den förändras i relation till andra men det finns olika meningar om det). Vi dras normalt till människor som bekräftar vår självbild, oavsett om den är bra eller dålig.
Om man ständigt befinner sig i relationer och inte får någon tid för sig själv när de tar slut innan man går vidare till nästa så kan jag tänka mig att det blir påfrestande.
Jag kan tänka mig att om man exempelvis haft ett jobbigt förhållande och inte har klart för sig vad som hände och sedan träffar en "bra" partner så kan det bli mycket tufft att acceptera den nya partnern eftersom det den personen speglar kommer att skapa förvirring och misstro. Den gamla självbilden kommer att söka efter bevis för att den stämmer i den andra. Det blir också mycket tungt för den andra, kanske omöjligt. Får man tid att bearbeta det man varit med om, tid att utmana sina tankar och kanske hjälp med det av någon som man inte är bunden till och som vet hur det fungerar så kanske den andra personen har större chans att bli mer än bara en bro.. över mörka vatten höll jag på att säga, men jo den funkar kanske bra här.
Psykologen
15 juli 2008 01:03
Rent konkret fungerar det så att om du fått höra under lång tid att du är på ett visst sätt och någon sedan kommer till dig och säger att du är på ett annat sätt så kommer du kanske att bli glad, men innerst inne tror du inte på den personen. Du "vet" att det den säger inte är sant. Du föredrar på ett undermedvetet plan att ha någon nära dig som faktist "förstår sig på dig" eftersom du tänker att "sanningen" kommer fram ändå, förr eller senare.
micke
15 juli 2008 10:34
Bra, nu ser jag tydligare. Tror att det du förmedlar är rätt och riktigt. Ibland behöver man såna här förklaringar (jag behöver det) för att liksom förstå vad som händer i ens närhet. Tack.
http://smameningar.blogspot.com
Bek
15 juli 2008 17:39
En sak jag har undrat över:
nog för att man kan selektivt välja personer som bekräftar ens självbild, men är det kanske också så, eller rentav mer så, att man sänder ut saker som gör att bara de som bekräftar ens självbild svarar an?
Alltså att man helt enkelt själv attraherar en viss typ av människor, snarare än attraheras av dem?
http://bek.blogg.se
Ralf
15 juli 2008 18:41
jag tror som han ovanför, gör man som man alltid har gjort så får man samma resultat.
micke
15 juli 2008 19:11
Men Bek, är det inte samma sak? I viss mån attraheras vi väl av människor som attraheras av oss? Åtminstone blir väl resultatet detsamma. Uöff nu blev det jobbigt i huvet.
Bek
15 juli 2008 20:27
Jo, resultatet blir detsamma. Men om man vill förändra situationen behöver man veta orsaken. Om man tror att det handlar om vilka man själv väljer, försöker man se vad de personerna har gemensamt, och så letar man efter sådana som är annorlunda. Men om det handlar om något i ens beteende som drar till sig en viss kategori, så måste man studera sig själv istället (ur en annan synvinkel alltså; i båda fallen handlar det förstås om en själv).
Det är ju svårt att "välja annorlunda" om man bara drar till sig en viss kategori. Typ, om jag bara talar svenska är det kanske inte så konstigt att jag bara blir ihop med skandinaver, även om jag suktar efter fransyskor. :-)
Bek
15 juli 2008 20:30
Och vänta nu. Attraheras vi av dem som attraheras av oss? Om det vore så väl skulle det väl inte finnas något sådant som obesvarad kärlek.
Psykologen
16 juli 2008 01:49
Jag tänker mig att man inte väljer ur den stora massan utan att man väljer bland dem som finns tillgängliga. De som finns tillgänglia är väl just de som man drar till sig då, de som kommer att befinna sig i närheten av "naturliga" skäl. Men det val som jag talar om sedan är inte aktivt. Det är till och med snarare ett slags icke-val. Jag ser den jag vill ha, men blir rädd och väljer bort den och tar den som känns säker, van, bekannt. (Om jag nu ens har flera att välja på, annars blir valet av den personen kanske istället att välja bort ensamheten. Hellre med honom än med ingen alls, ävan om han inte är bra för mig så tycker han iaf om mig "för den jag är". Alltså för den jag tror att jag är.)
Jag drar mig till minnes att i mitt fall så var min reaktion ungefär: "Nejmen hallå nu, den HÄR typen av kille brukar ALDRIG vara intresserad av MIG, de har ju alltid bara sett rakt igenom mig eller tyckt illa om mig" och så föll jag på knä för hans fötter och blev dessutom förvånad när han sedan såg rakt igenom mig och inte tyckte om min person.
Bek
16 juli 2008 11:29
Vid en tidpunkt i mitt liv upptäckte jag att de jag dittills valt hade ett gemensamt drag, som för min del var negativt. Jag blev förvånad, eftersom de på andra sätt verkade så oerhört olika varandra, och detta drag tog sig olika uttryck. Men när jag väl sett det, var det alldeles uppenbart.
Men:
Hade jag (omedvetet) sökt mig till personer med just detta drag?
Eller hade jag agerat på ett sätt som attraherade personer med just detta drag?
Eller var det ett drag som finns hos alla personer, men som jag lockade/provocerade fram genom något jag själv gjorde?
Och sedan har vi det där med att förväxla signaler. Man tycker sig se självständighet, som visar sig vara egoism. Men tycker sig se mod, som visar sig vara okänslighet. Man tycker sig se omtänksamhet, som visar sig vara utslätning av den egna viljan.
Hade jag sökt mig till just de här personerna, för att jag förväxlade det där negativa draget med något som för mig framstod som positivt?
Hur som helst: att analysera dem man valt kan vara intressant för att upptäcka själva mönstret. Men för förändring måste man nog sedan granska sig själv. Det lönar nog föga att konstatera "Aha, jag har alltid valt blå bilar! Nu ska jag välja en vit!" om man sedan går ut iklädd sina blå glasögon.
Psykologen
16 juli 2008 15:11
Mm, så sant.
(Jag får erkänna att jag blir onekligen nyfiken på vad det här kan tänkas vara för drag som du pratar om..)
Över huvud taget tänker jag mig att det här med att leta efter "någon som passar mig" blir oerhört problematiskt. När jag flyttade in här i min lägenhet för tre år sedan hade jag tänkt ut vad jag ville ha på väggen i mitt sovrum, sedan gav jag mig ut på jakt efter den bilden/tavlan. Jag letade i alla affärer och bläddrade i kataloger, sökte på Internet i timmar. Jag hittade den förstås aldrig för den fanns ju inte någon annanstans än i mitt huvud. I stället satte jag upp en spegel. Hm, vad lustigt.. jamen hur som helst,jag tänker mig att det blir så även om man börjar leta människor. Det blir omöjligt att uppmärksamma då något intressant passerar eftersom man är så upptagen med att leta efter en viss sort. På Internet blir den effekten helt absurd.
