Under vårens kurs i avancerad organisationspsykologi snubblade jag över en artikel som behandlade gränserna för den privata och professionella identiteten och hur de olika identiteterna ibland tränger sig in i varandra och ibland tappar kontakt med varandra.

I det terapeutiska uppdraget ingår att lyssna till människor som av en eller annan anledning behöver bli hörda. Då och då händer det förstås även utanför det professionella sammanhanget att människor vänder sig till mig av samma skäl. De har något de behöver berätta. De bär på något de inte vet var de ska lägga. Något som tynger dem, något som skadar dem, något som förbryllar dem. Ibland kommer de till mig för att jag har en vit skjorta. Ibland kommer för att de lyssnat till något jag sagt som påmint dem. Ibland kommer de för att de föreställer sig att jag har svaret på Frågan, de titulerar mig med Du som Vet. Ibland vet jag inte varför de kommer. Varje gång måste jag fundera. Vad är min roll här? Vad kan jag säga? Vad borde jag säga? Vad borde jag inte säga?

Jag samtalade med T om vad det är att lyssna som vanligt. Om ögonblicket av förvirring då vi försöker minnas hur det var att inte vara psykolog, hur det var man gjorde förut då någon bara berättade något. Innan samtalsteknikerna. Innan de teoretiska förklaringsmodellerna serverade tio följdfrågor på varje påstående. Att ta på sig psykologrollen är att kliva in i en distanserad position. Det är att ta ett steg bakåt för att se bättre och det är att backa för att göra den andre synlig för sig själv. Det terapeutiska samtalet är inte ett möte, det är något annat.

Där någonstans finns också en antydan om kostnaden för professionen. När människor kommer till mig med sin undran, sin oro och sin smärta så kommer de inte för att möta mig. När de å andra sidan kommer för att möta mig så kommer de inte med ett uppdrag. Skillnaden är inte alltid tydlig. Det gör att jag måste ställa frågan, varje gång. Vem söker du? Inte för att kunna avvisa dem utan för att kunna öppna rätt dörr, titta med rätt ögon och behålla ett rum för mig själv.

 

k

16 juni 2011 18:51

mat för tanken, verkligen. tack.

 

Marre

2 juli 2011 20:58

Herregud vad klokt! Jag funderar på att börja läsa till psykolog till hösten och du inspirerar mig och stärker min längtan.

 

Psykologen

3 juli 2011 18:18

Tack så mycket. Och vad roligt, Marre. Det är en fantastisk resa den här utbildningen och den är också utmanande. Om du känner dig redo så önskar jag dig ett varmt lycka till.

 

Ariel

4 juli 2011 03:03

Tänker på en bok jag läste nyligt. Med Människan av Tommy Hellsten. Han pratar bland annat i den boken om just det med distanseringen, om mötet med den som söker hjälp av en terapeut, och om hur han ser på det. Jag rekommenderar den varmt.

http://www.arielsblogg.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Perhaps you will always be my parallell line  forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common  a...

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...

The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...