Jag står inför ett nytt dilemma. Det är önskan att klä det nya i ord och förmaningen att låta bli. Jag vet att känna ordens makt, hur de gör något med mig och med den som berörs. Jag klipper och syr kostymer som jag lägger runt den andre. Tunga sjok av förväntan som jag tvingar att bära. Min penna är min nål och tråd med vilka jag syr fast dem. Jag vill inte göra så längre och jag vet inte hur jag ska rikta mitt hantverk.

Mot världen?

I terapirummet sker ett annat slags skapande. Klienten väver tyger av mening och jag håller upp dem och betraktar dem. Jämför dem mot förbestämda mönster men undersöker dem också med den egna vanans hand. Är det så här det är? Eller så här? Vad händer om vi gör så här? Ibland syr vi ihop något helt nytt tillsammans och jag förundras. Det är en rikedom. Varje människas berättelse, en rikedom.