Ja, jag var naiv. Hur skulle jag annars kunna möta dig? Ser du det som en svaghet?

(från den 25 februari förra året: )

"Hellre går jag lyckligt naiv genom livet än med fullkomlig visshet i bitterhetens träskor."

Varför tyckte jag att visshet måste leda till bitterhet? Det speglar en mörk syn på livet. Om jag måste välja så visst, hellre blåögd än svartögd. 

"Verkligenhetens rakblad som ristar djupa ärr i de blåaste ögon", skriver HG Storm.

"Jag hatar verkligheten, den dödar drömmar", skrev jag för ett par år sedan, besviken över att ständigt se mina drömmar grusas.

Men något har hänt.

Jag tänker inte längre så. Jag gömmer mig inte längre från verklighetens smärta och sorg eftersom verkligheten också rymmer njutning och lycka som inte går att föreställa sig. De lever tillsammans i världen. De föder varandra, de skuggar varandra. Verkligheten dödar drömmar och föder drömmar. Trodde jag förut att jag hade förmågan att skapa större upplevelser i mitt inre än verkligheten kunde ge mig utanför? Det om något måste vara naivitet.

I så fall går jag hellre genom livet med erfarenhetens blåsor och ärr på mina fötter än torrskodd i drömmarnas gummistövlar med fötter som aldrig heller fått möta solvarm sand och nyslaget gräs.

Hellre bländad än blundande och när jag möter en annans ögon så fortfarande - hellre blåögd än svartögd. Jag vet inte, jag kan inte, kom till mig, visa mig, lär mig, håll mig när jag faller och släpp mig när jag vill gå igen.