Din störta styrka är också din största svaghet.

En floskel som jag med lättja strör omkring mig vart jag går på senare tid och som jag också tror på allt mer. Min styrka har varit min kärlek till språket och min förmåga att använda det för att förstå världen, min svaghet har varit min rädsla för språket och min oförmåga att använda det för att möta andra(s krav). Jag har levt i ständig ambivalens inför språkets inneboende egenskaper, vördat det och avskytt det, klamrat mig fast vid det och skjutit det ifrån mig.

Jag fyllde (inte helt överaskande) i en quiz på Facebook härom dagen. Där erbjöds jag ynnesten att beskriva mig själv genom att välja ett av sju tillgängliga ord. Det enda jag minns av dessa ord var ordet Tyst; det ord som jag automatisk siktade in mig på innan jag förvirrat stannade upp. Hela mitt liv har människor talat om för mig att jag är tyst. Därmed har de också obarmhärtigt tryckt mig in i tystnaden där formen av mig lämnat ett avtryck som jag sorgset accepterat. En tung ridå som dragits för mellan mig och min publik.

På senare tid har något annat hänt som gör att jag inte kan välja att klicka för ordet Tyst med gott samvete för det är inte längre det jag kallas. Plötsligt har jag blivit känd som ”en av dem som pratar”. Jag är den som alltid har något att säga, den som har svårt att låta tystnaden bestå, den som ”kliver tillbaka” för att ge andra utrymme att tala, den som biter mig i tungan för att inte tala först. Jag är den som hämmar andra genom att alltid säga ”bra och genomtänkta saker” som de vill leva upp till på något sätt som jag ännu kämpar för att begripa mot bakgrund av minnen av alla tvivlande blickar som tidigare tystat mig.

Detta trots att jag är samma avvaktande person som mer än gärna låter andra hålla låda så att jag får plats att lyssna och tid att tänka och förstå.

Den här helgen har jag gjort två saker som jag aldrig gjort förut. Jag beslutade att genomföra dem för att jag (1) ville det och (2) inte accepterade anledningen till att jag tvekade att göra det; nämligen inget annat är rädslan för att återigen bli straffad för min tystnad och ihågkommen för det jag aldrig sa eller för att jag inte gjorde tillräckligt. Jag gick först till en fest där jag inte kände någon (förutom huvudpersonen som jag egentligen inte heller känner speciellt väl). Nästa dag gick jag ut dit jag ville gå och när ingen ville följa med; helt utan sällskap. Sammantaget tolv timmars umgänge av vilka jag spenderade (tillbringade?) kanske tio minuter utan någon vid min sida.

Igår stod jag i kö i 45 minuter tillsammans med någon som slöt upp med ett typiskt ”jag har något på hjärtat”-uttryck i sina ögon och den inbjudande repliken ”jag undrar vad jag gör här..”. ”Berätta vad du gör här”, sa jag. Dagen efter vet jag vad jag skulle säga om jag mötte honom igen. Jag visste det inte igår men det spelade ingen roll, för inte var han där för att få några svar. Han fick berätta och han valde att stanna. Så kommer människor att möta mig många gånger i framtiden, för att få berätta. Vill jag ge dem svar kan jag göra det nästa gång. Det räcker. De är inte där för att möta mig utan för att hitta tillbaka till sig själva.

Nå.. slutsats?

Jag är inte Tyst. Jag har massor att säga och jag har massor att ”bidra med”, men jag är eftertänksam och jag är noga med att mena det jag säger. Jag har inga snabba svar och inte ambitionen att vara snabb men när jag väl har kommit på vad jag tycker är jag svår att hejda. Vet jag inte vad jag tycker kommer jag inte att låtsas som att jag gör det enbart för att andra uttrycker ett behov av att veta var jag står. Min otydlighet är också min öppenhet som ger mig möjlighet att släppa in andra som de är, den är ingenting att vara rädd för.

Den som vill möta Mig behöver tålamod.

(Jag vågar påstå att jag är värd att vänta på.)

 

Y

5 april 2009 15:48

Man kan nästan se en fjäril komma ut ur sin kokong.

 

Psykologen

5 april 2009 17:02

:)

 

ebeth

5 april 2009 17:03

Ja! Bra! Mer!!

 

hg storm

5 april 2009 23:27

du har ett sånt underbart språk ..
här ute i djungeln kommer du att finna alla vägar du vill gå..helt säker..
har gjort en lång resa ..träffat många men få med din knivskarpa formuleringskonst..fattar dock att den kan ställa till det i det lilla livet..
just keep on going
hg storm

http://hdbrainstorm.blogg.se

 

Psykologen

6 april 2009 09:41

"i det lilla livet"

gillar den formuleringen

tack hg

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...