Mina vänner Berger och Luckmann, som på något obegripligt sätt klamrat sig fast i mitt minne trots allt motstånd jag utövade då jag pressade mig igenom deras snårskog till bok, föreslog att psykologens roll i samhället går ut på att vänligt men bestämt föra den irrande människan tillbaka i normalitetens fålla. Detta är en smått skrämmande och för den stolte psykologstudenten provocerande tanke som inte desto mindre klingar beklagligt full av sanning. Behovet att namnge det avvikande är påtagligt hos envar men i psykologens grepp förvandlas det till plötsligt ett verktyg med sprängande kraft.

Jag tyckte mig känna hur timmarna på psykologkonferensen andades en övervägande del psykopatologi trots att syftet var att bredda åhörarnas syn på yrkets rikedom och möjligheter. Ordet DIAGNOS hängde olyckbådande i luften och färgade av sig både här och var där det kanske inte egentligen hörde hemma. I min sömndruckna dagen-efter-bubbla lyssnade jag intresserat men något oroligt till diskussionerna kring filmvisningen och funderade över hur det jag just insupit som livets rikedom av andra spirande kollegor uppfattats som något vid sidan av den hyllade normaliteten och jag kände en djup tacksamhet för den gångna sociologiterminen och vad den gjort med min verklighetsuppfattning.

Är det då så konstigt att de som krönts av samhället till konformitetens väktare själva är så gruvligt rädda för att lämna den? Vi om några vet precis vad som händer med den som kliver snett. Vi är varse om avgrunder runt våra fötter där vår uppgift är att sträcka ner en hand mot dem som fallit. Vi är tränade att täcka över hålen. Men.. ekar det i mig. Men.. men.. Inte är det den rollen jag vill ha? Inte vill jag vara den som letar fel i det unika. Inte vill jag vara den som bleker livets färger till pasteller. Jag vill ju vara den som sätter en pensel i handen på den som flödar utav av färg och säger måla! Det är den som jag vill vara.

Det är vad jag har lärt mig den här helgen.

Till den som känner sig avog eller kluven över det jag sagt här vill jag gärna rekommendera en bok som heter Diagnosens makt av Gunilla Hallerstedt (red). En av de viktigaste böcker jag läste förra året.

Kommentaren från Daniel-i-länk-listan påminde mig om att jag helt oansvarigt låtit världen gå miste om ett utlovat citat i torsdags. Nu när jag suttit på psykologkonferensen och tittat på Eternal sunshine of the spotless mind (vilken du borde skämmas om du inte sett)(och det står jag fast vid trots att den typen av uttalande riskerar att föda självförakt i läsarens självbild enligt SASB-modellen) ligger det nära till hands att dra ett citat kring glömska som nämndes i den filmen.. meeeeen eftersom jag inte riktigt begriper det citatet så jag väljer ett annat.

Jag väljer detta citat utifrån diskussionerna kring gällande normsystem som frodas i vår klass och som absolut kan anas ligga och lura bland våra systrar och bröder runt om i Sverige. Den påtagliga rädslan för arrogans slog mig redan då psykologstudent09 inleddes med ett försök från arrangören att fiska i de olika lärosätenas vi-känsla utan framgång i en enkel deltagarinventering som i ett företagsklimat hade skapat jubel bland publiken men i detta sällskap endast möttes med pliktskyldig och pinsamt blygsam handuppräckning.

_______________________________

Arrogance on the part of the

 meritorious is even more offensive to us

 than the arrogance of those without

 merit: for merit itself is offensive.