Tydligen börjar de här mindfulness-övningarna jag gör sätta sina spår i automatiken för idag vid 10-tiden när jag lyckats kravla mig från sängen till soffan via badrumsskåpet och kranen i köket och led mina kroppsliga kval så sker följande: Jag märker hur jag inte kan röra mig utan att må illa så jag ligger stilla och försöker gå igenom gårdagens händelser för mig själv men jag märker hur jag inte ens kan tänka utan att må illa så jag låter bli det också. Då kommer i stället tanken "Jag vill inte ha den här känslan i min kropp" och det är som att ett relä slås på och tanken ersätts av en tanken "välkomna känslan, låt den finnas här" och sedan andas jag in i mitt illamående och min huvudvärk. Jag liksom märker hur det sker och tycker samtidigt att det är ofantligt roligt för hur normalt är det att ligga i soffan och vänslas med sitt illamående på det sättet. Men det funkar onekligen för jag tycker inte längre det är plågsamt utan snarare nästan lite spännande. Den kufiska upplevelsen av mig själv är ännu mer tilltalande och det är det tillståndet jag bejakar till fullo när jag hänger mig åt min metafor om Underlandet nedan.

Så kan man ha kul med sig själv.

Mindfulness är som en slags själslig onani. Det är enastående! Try it!

Oj då, så tokigt det kan bli. Tokigt tokigt. Jag var i Underlandet igår. Apropå Alice och Tim och Kalle i Chokladfabriken. Ja, precis så! För några veckor sedan var jag i Chokladfabriken (du får äta det här men inte smaka på det där, då blir du för alltid ett blåbär) och nu har jag varit i Underlandet och allt var tokigt och knepigt och roligt om vartannat och jag har växt och krympt och blivit petad på med pinne och jag har mött en hel rad finurliga karaktärer.

Jag spelar Super Mario på Wii och skrattar högt som när jag var tolv tills taxin kommer och kör ner oss i hålet där jag träffar på..

..en vetgirige doktor som närmar sig med något gömt i den knutna handen och får mig att känna mig som om han laddar ner något utan att be om lov. Jag försöker komma på var på min kropp kontakten sitter som han pluggar in i utan att jag märker det och Ah, lägg av! säger jag för den där sugande känslan är obehaglig men på något märkligt vis gör jag gör samma sak mot honom fast på ett helt annat sätt och Ah, lägg av! säger han och plötsligt står vi där som två små tjuvaktiga barn som stirrar varandra stint i ögononen och försöker sno saker ur varandras fickor. Jag får en inre bild av att det är en skalpell han gömmer och att han vill ha min hjärna i en burk medan jag vill ha hans kropp i en skål och därför vägrar jag att svara på hans frågor precis som han konsekvent vägrar svara på mina och i stället svarar på något annat (att sno frågan och göra den till sin?). Udda blir jämt men det är helt upp och ned..

.. och sen ramlar jag vidare och sitter mellan..

..en ullig gullig fårmamma och hennes ulliga gulliga fårpappa och han säger att han så gärna skulle ta hand om mig om han inte hade sin tacka...

..och en jägare bjuder på för mycket te och jag faller.. ner..

..i en labyrint av snö. Jag irrar runt och försöker desperat hitta och frågar Oraklet var jag ska gå men min hjärna ligger i den där burken på doktorns hylla och svarar inte så i stället ger jag upp. Rätt upp och ned. Fel ned och upp.

-Jag hjälper dig.

Ja, för det finns de som går och det finns de som kommer. Det finns de som tittar bort och det finns de som ser. Det finns de som tar villkorslöst och det finns de som ger villkorslöst. landet är fullt av Under och jag vinkar till hennes vänliga mörka lockar men bara för att återställa balansen så..

..talar en cynisk droskkarl med mörka minnen om för mig att jag inte ska vara ledsen för livet är hårt, han vet, han har lämnat allt 11 miljoner mil bort och jag måste lära mig att inte lita på någon! Jag hör och jag tänker så synd att hans liv smulades bort i verklighetens grymhet men hans liv och är hans och mitt liv är mitt och jag vill ha det.

Sen somnar jag och när jag vaknar är jag hemma och ingen kanin har bråttom.