Elvis

10 september 2009 13:10

Lite pretto frågor utslängda: Hur roligt är det egentligen med människor som gör rätt, rätt, rätt? Vilket pris är det värt att betala för att vara korrekt och hur mycket njuter du av de mest korrekta medmänniskor du har?

Själv tycker jag att det vore roligt att vara perfekt men inte på bekostnad av just att ha och vara rolig. Även om det kanske inte är så klassiskt terapeutiskt korrekt så tror jag att man kommer längre på att fokusera på vad som är ens konkreta lyckanden och inte ens misslyckanden.

Jag var olyckligt kär i någon som allt skulle bli perfekt med om bara [insert X från den oändliga listan av små och stora problem] var lite annolunda. Efter flera år insåg jag att jag gjort mig själv olycklig genom att fokusera på vad som skulle kunnat bli annolunda.

Det är inte lika romantiskt och korrekt med goda viner, vänner och tidsfördriv som äkta djup kärlek. Men det är roligare att ha roligt än att vara olycklig och hoppas på bara lite mer som gör allt rätt.

Slut på dagens dos präktighet.

Psykologen

10 september 2009 19:15

Mm jo, jag håller med till viss del. Inte heller upplever jag att det är andra som får min dos av tvångsmässighet över sig. Det är jag själv. Inte heller är det något jag bestämmer mig för. Men jag tycker inte att det är prestationsångest det handlar om. Jag går inte upp på morgonen och tänker "idag ska jag göra allt perfekt". Det är inte så det fungerar för mig. Det är i efterhand jag brukar undra om det var tillräckligt bra i så fall. Men jag tror att det jag gör oftast är tillräckligt bra och ibland t o m bättre. Jag skulle komma undan med mindre, men det jag gör går inte ut över mina nöjen längre så det har jag lärt mig väga ner.

Det jag talar om har mer att göra med.. ja det skulle nog räknas som interpersonell känslighet. Jag oroar mig över vad jag gör med människor och vad de ska göra med mig. Jag vill göra rätt mot andra och det låter väl vettigt men inte om jag väger varje ord på guldvåg för att jag är rädd för reaktionen. Det har ingenting att göra med att vara korrekt eller rolig utan att jag inte har tillit i relationen till andra människor. Kanske. Bara en hypotes.

Jag vet iofs inte hur korrekt skulle stå i motsats till exempelvis "rolig" eftersom det är i så fall är korrekt att vara rolig. Det känns som att öht ha en förväntan på hur människor borde vara.

Och som svar på din fråga: Om vi definierar rätt såsom interpersonellt hänsynsfull och socialt kompetent så tror jag det är mycket trevligt att umgås med en sådan person. Men ordet "rätt" är i sig dömande och i mitt fall rör det sig alltså om att jag dömer mig själv hårt och tror att jag måste göra på ett visst sätt för att andra ska tycka om mig och inte försvinna och lämna mig ensam eller ge sig på mig. Konsekvenser av tidigare relationer och bla bla bla.

Elvis

12 september 2009 12:19

Min bild av dig är till störst del baserad på vad du skriver här på bloggen. Där växer en annan bild av dig fram än den du beskriver här.

Psykologen

12 september 2009 13:17

Jo jag har som förstått det.. och så är det väl alltid. Det här är en redigerad version av min självbild. Med det inte sagt att exempelvis mina klasskamrater skulle skriva under på vare sig det ena eller det andra heller. Oftast är min erfarenhet att jag uppfattas som hårdare/säkrare/lugnare än jag känner mig. Det är svårt att förhålla sig till men samtidigt kanske något jag kan lära mig acceptera och använda.