Tidigt på fredag morgon trycker jag sömnigt bort ett mobilsamtal eftersom det är min lediga dag och jag dessutom har annonser ute på blocket vilket gör att okända nummer ringer upp titt som tätt. Några timmar senare lyssnar jag av min telefonsvarare och uppmanas ivrigt att ringa min OC (min Operations Consultant eller närmaste chef på HK) SÅ SNART jag hör detta. Med dåligt samvete ringer jag således upp ganska sent på dagen och får veta att jag fått ett nytt anställningsbevis att underteckna, scanna in och maila HK.

Så skönt, tänker jag, viss om att alla papper nu är i ordning. Jag gör som jag blivit ombedd och läser intresserat det nya anställningsbeviset där en spännande konfidentialitetsklausul nu tillkommit.

Anställningen är en förtroendeposition men insyn i konfidentiella företagsstrategiska frågor. Därför förbinder jag mig att ej till någon obehörig yppa eller på annat sätt använda mig av sådan information utan särskilt tillstånd vare sig under min anställning eller efter min anställning. Missbruk kan leda till skadeståndskrav.

Så var det med den saken. Min planer på att kullkasta företaget genom att yppa känslig företagsstrategisk information går därmed om intet. Obs, detta var ett skämt! Jag ser mig stressad över axeln och tänker en bråkdels sekund på FRA medan en storslagen paranoid sammansvärjningsteori tar form med en kuslig känsla av att jag sålt min själ då jag undertecknat avtalet, scannat, mailat det till min OC på HK.

Själva poängen med den här bloggen är att kunna gå tillbaka och se hur det var förr. Se hur verkligheten vrider sig och förvanskas, bleknar och tar nya skepnader, hur konturer dras och löses upp och dras om igen. Därför att det skulle vara omöjligt att minnas.

Vem var du 2006? frågade T sin vän J härom dagen vid melonsalladen och potatisgratängen. J svarade och ställde hövligt frågan i retur. Måtte ingen fråga mig, tänke jag för jag hade fullt sjå att försöka minnas vad jag ens gjorde 2006. Jobbade förstås. Hyste förakt för människor utan ordning och arbetsmoral förmodligen. Förargade mig över den bristande förmågan att dra ut en servett ur en servetthållare utan att hörnen rivs av och hamnar på golvet. Gick på rutin och svalt stimulans förmodligen.

Det går inte att se tillbaka till 2006 här. Tack och lov. Det räcker att se tillbaka några månader. Det har inte funnits en känsla under våren som inte burit en skugga. Det motsägelsefulla hänger kvar. Tacksamheten vs plågan. Saknaden vs lättnaden. Spänningen vs tryggheten. Dikotomierna vägrar lösas upp. Ingenstans finns lugnet och jag klamrar mig fast vid mitt nästa hopp utan att släppa taget om mitt förra. Håller i mig för att inte slitas itu.