I det första mötet söks tryggheten i likheten men stabiliteten måste komma ur en trygghet i olikheten. Där har jag aldrig varit förut och den platsen har skrämt mig eftersom jag inte känt den. Jag har klamrat mig fast vid likheten som om det skulle kunna rädda mig från mig själv. Jag har gömt mig i den så att jag inte behöver synas. Den som säger ”vi är lika” behöver aldrig definiera sitt eget vara men blir sedan hopplöst besviken då illusionen faller. Hur kan någon ens säga ”du är som jag” om denne inte kan skilja på sig själv och andra?

Nu ser jag tillbaka över axeln på de gränser jag passerat med endast hoppet som följeslagare. Hoppet att min vilja och mitt omdöme ska vara tillräckligt för att avgöra var det är möjligt att gå. Jag har vågat utmana livets sanningar och upptäckt att de är våra egna skapelser. Jag är stark och stolt över att jag kunnat se dem vittra sönder utan att fly tillbaka in i den blinda skyddade ensamheten. Nu känner jag hur en ny verklighet tar form runt mig och den är inte någon annans, den är min. Det är beroendet som släpper mig. Det är tryggheten i skillnaden mellan dig och mig. Jag är inte rädd för det som finns emellan, jag förstår att det inte håller oss isär, det är en del av det som håller oss samman.