Jaja, jag glömde. Torsdagar. Inte för att någon får magsår över det hela. Jag skippar Family Circus-bilden idag.

Undeserved praise causes more pangs of

 conscience later than undeserved blame, but

 probably only for this reason, that our power

 of judgment is more completely exposed by

 being over praised than by being unjustly

 underestimated.

Två utmattande långa dagar av gruppövningar och reflektionsrundor är härmed över. Jag har under dessa två dagar bl a gjort följande som jag aldrig gjort förut:

• avslöjat i detalj för "främmande" människor hur jag beter mig när jag är osäker och rädd (vilket betyder att jag i fortsättningen inte kan gömma det)

• låtit fem andra personer berätta för mig hur reserverad de uppfattar att jag är och på vilket sätt det ger sig uttryck (vilket var intressant och spännande och mycket jobbigt)

• gråtit inför helklass, dvs 45 studenter och två handledare (och jag var den enda som gjorde det)(och jag överlevde)(med äran i behåll)(jodå)(jo)(...)(gah!)(JO)

Jag känner att jag också bildat mig en tydligare uppfattning om vad jag nu definierar som den patrialkala skammen, dvs mäns tendens att introjicera konsekvenserna av ett värdesystem de egentligen varken stöder eller vill befatta sig med och därmed inte klarar av att ta avstånd ifrån det utan istället försöker bekämpa det genom att förneka det. Något som enbart gör att de fäller krokben för sig själva.

Detta är en fenomen som också skulle kunna översättas till mödraskap-skammen, dvs mödrars (läs primär vårdnadshavare om könsreferensen stör dig) tendens att introjicera konsekvenserna av ett "misslyckat" föräldraskap och därmed inte kunna ta avstånd ifrån en metod som de egentligen inte vill befatta sig med utan istället förnekar att just det uppfostringsparadigmet existerar (eller att de begagnat sig av det).