Det blev ingen bio, i stället blev det glass och te och Ingmar Bergman. Filmen var fantastisk och fick mig snabbt att komma över besvikelsen över det uteblivna biobesöket. Annars är bio något jag verkligen älskar. Det är att bli slukad av berättelsen, det är vad jag önskar. Om berättelsen ett ögonblick får mig att glömma att jag är där, då har den lyckats. Det handlar ju som alltid om att bli gripen. Jag bryr mig inte om att tala om vad som är bra och dåligt så länge det väcker en känsla i mig. När jag ser en film förväntar jag mig att den ska gripa mig och om den inte gör det blir jag besviken och irriterad och känner mig nästan snuvad på upplevelsen.

Jag blev ikväll introducerad till Bergman genom Persona. En film som nästan var mer än vad jag förstått att en film kan vara. Jag känner att jag ännu inte kan förstå den, så full av symbolik och uttryck att den verkar ha ett eget liv. Orden överväldigar mig, de är enorma och jag vill höra dem igen. Jag skulle vilja köpa det här manuset och bara läsa det.

Ur manuset:

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester - tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

Ur manuset:

Men lidandet var inte slut. Den lilla pojken greps av en häftig och ofattbar kärlek till sin mor. Du värjer, du värjer dig förtvivlat. Du känner att du inte kan återgälda. Och så försöker du och försöker men det blir bara grymma och tafatta möten mellan dig och pojken. Du kan inte. Du är kall och likgiltig. Han ser på dig, han älskar dig och han är så mjuk. Du vill slå honom för att han inte lämnar dig i fred. Du tycker han är äcklig med sin tjocka mun och sin fula kropp och sina fuktiga och vädjande ögon. Du tycker han är äcklig och du är rädd.

En recension:

"Ingmar Bergmans nya film 'Persona' uppfattar jag som ett meddelande om en belägenhet vid den yttersta gränsen, där språket brister sönder, bilderna rämnar och verkligheten upplöses. Den kommer emot mig som en personlig bikt, ett skri av förtvivlan eller ett rop mot mörkret och tystnaden som det någonstans heter. Ett rop mot, ett försök att avvärja hotet som ligger i denna förtvivlan."

Filmen handlar om skuld och skam. Den handlar om att inte veta vad som verkligt och vad som är sant. Den handlar säkert om mycket mer.

Den gör ont i mig.

 

grannen

20 september 2008 00:21

En film du har eller lånat? Diskuterade Ingmar Bergman i Guilden i spelet i dag faktiskt :)

 

Psykologen

20 september 2008 00:28

Nej jag såg den hos T. Han har ett filmbibliotek som inte går av för hackor. Han säger: "jag mötte Bergman när jag var fjorton och i svårmod och det var ett bra möte" ("men min mamma blev förskräckt när hon hittade mig i mitt rum med de här filmerna")

 

ak

23 september 2008 22:30

Du skriver så fruktansvärt bra att jag blir alldeles stum. Blir verkligen inspirerad av att se den filmen, kan tänka mig att det blev en väldigt diskussion efter...=)

 

Psykologen

23 september 2008 23:32

AK!!! Är det du!? Ja oavsett vilken ak du är så är de såklart du men jag hoppas det är självaste FILMKVÄLLS-AK! Och ja, det var en spännande diskussion, men den hade varit mycket roligare om du varit med (förutsatt att det är du)! :)

 

ak

24 september 2008 20:17

det klart att det är jag=) Kan tänka mig det får börja köra med videoinspelning på mobilen nästa gång ni kollar film så att jag kan delta=)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...