Det knackar.

Vem? undrar jag och går fram till dörren. Med handen på dörrhandtaget tvekar jag. Det är ännu en man, så mycket vet jag. Mönstret är nästan identiskt. Tredje gången gillt. Trots att jag backat undan, trots att jag nästan inte alls syns, så kommer han till mig med sin undran. Det är tredje gången han knackar. Det är en hemlig knackning som jag kan, den är bekant. Det är en uppmaning, inte riktigt en fråga.

Här finns jag, kom till mig.

Jag anar hans konturer genom dörren, han anar mina. Min hand darrar. Jag känner dig, du känner mig, viskar jag. Livet håller andan. Kanske är det inte som jag tror. Jag vet, det är min inre fiende som åter vill bedra mig. Jag ser igen på min förrädiska hand. Vart var du på väg, lilla hand? Med en enorm ansträngning vänder jag mig bort från dörren mot min egen spegel, går nära, nära så att allt jag ser är mina egna ögon. Väldigt mycket svart, säger minnet med någon annans röst. Jag ser mig själv flyta på ett illusoriskt hav, där en osynlig arm styr mig fram på livets väg. Till synes fri, i botten bunden. Hur länge ska det här pågå? frågar jag spegeln. Finns det ingenting jag kan göra? Jag knyter näven hotfullt mot min egen spegelbild, hel och blank och oändligt djup. Måste jag krossa dig för att komma loss?

Släpp mig fri!

 

Ralf

13 september 2008 17:18

låt spegeln vara hel, för du kommer att gilla det du ser i den

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...