Direktlänk till inlägg 12 september 2008
Ovädret är över och orkanen har dragit förbi. Jag går i min trädgård och rätar till spaljéer, drar bort grenar som brutits av och rensar gångarna. Jag återvände hit från en av de gångar som angränsar till någons annans trädgård. En av de där gamla gångarna som ibland nästan växer igen men ändå alltid finns där på samma vana plats. De behöver aldrig märkas ut, jag känner dem.
När jag går över gräset och mina händer smeker buskar och försiktigt rör vid mina rosors törnen inser jag att även blommor är som konst. Inte alla uppskattar dem och inte alla ser. För några tycks en alldeles unik växt vara ointressant och ful och andra försöker till och med rycka upp den som ogräs. Jag förstår också att min trädgård inte är perfekt. Långt ifrån. Jag har ingen examen i trädgårdsskötsel och även om jag får en så kan den omöjligt täcka in alla dimensioner av detta hav av växtlighet. I min trädgård finns vildvuxna partier och risiga häckar som jag inte trimmat. Där finns knaggliga gångar och steniga partier, där finns ojämnheter och hål som är svåra att se.
Det jag kan göra är att ta min besökare i handen och leda denne genom gården. Men om den andre släpper min hand och strosar själv omkring så kan jag inte garantera någon säkerhet. Hålen finns där, må vara förrädiska under vuxet gräs, men de är mina hål och marken här är min. Inte vill jag att någon här ska göra illa sig men jag kan inte skydda mina besökare mot alla mina faror. Vissa av dem ser inte ens jag.
Övervägande är ändå tryggheten och lugnet. Ljuset och värmen och de oändliga nyanserna av grönt. Jag köper nya rosor jag också och planterar dem här och var. Jag lär mig nya namn på latin och läser instruktioner om dess vård. Jag solar mig i gläntorna och gömmer mig i regnet. Ibland får jag besök igen men oftast sitter jag ensam min hammock. Endast en återkommande gäst har jag och honom släpper jag inte ur mitt synfält, honom skyddar jag och leder jag och motar jag undan från hålen, pekar och förklarar varför saker är som de är. När han leker gräsklippare och tappar kontrollen och mejar ner en och annan ros eller till och med kissar på icke anvisad plats då suckar jag bara ömt och skakar trött på huvudet. Mitt kära barn, vad jag önskar att jag lär dig rätt och att du känner hur jag älskar dig.
Perhaps you will always be my parallell line forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common a...
Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...
Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...
The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | |||
8 |
9 |
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | |||
29 | 30 |
||||||||
|