Direktlänk till inlägg 12 juni 2008
Jag skulle rensa mina senaste kursdokument idag och sätta anteckningarna i pärmar då jag hittade några gamla kollegieblock som stod och skräpade i min bokhylla. I sann studentanda började jag riva ut använda sidor för att kunna utnyttja alla oskrivna blad nästa termin. Där fanns citerade föreläsare från företagets internutbildning, bevingade ord från VDn, nedtecknad irritation över brister i budskapen (ja, jag var på gång med min personliga åsiktsregistrering redan då) och så plötsligt ett kärleksbrev som jag skrev till mitt ex. Då hade vi varit tillsammans ett halvår. Jag vet att jag skickade det här brevet till honom från kursen jag var på i Stockholm så det måste vara en kladd. När jag läst det insåg jag att jag först inte förstod att det var jag som skrivit det. Jag hade helt glömt bort vad som känns som den lilla flickan som skrev det brevet. Det var hon som fortfarande trodde på romantiken och den stora kärleken. Det var hon som glatt tog emot den hand som sträcktes mot henne och själv kunde sträcka ut handen mot det hon ville ha. Det var hon som fattade snabba beslut. Det var hon som aldrig sa nej, lycklig av att bara få frågan. Blyg men djärv då, inte stark men rädd som nu.
Någon poet har jag aldrig varit men en sockrig fjortisdikt kunde jag knåpa ihop i alla fall. Här är brevet:
”Du har gett mig en ny värld att andas i. Du har gett mig nya drömmar att vila i. Du har gett mig en ny framtid att längta till. Du har gett mig en ny osäkerhet, en ny rädsla. Du har gett mig något att förlora. Jag kan inte längre styra min lycka för jag har lagt den i dina händer.
Jag skrev en dikt för många år sedan som aldrig betydde något för mig. Inte förrän nu, då du har kommit och gett den mening. Vi pratade tidigt om framtiden, oroliga för att det var för tidigt för att kunna var sant, att det verkligen kunde vara vad vi ville. För mig har ingenting förändrats.
Jag blir rädd när du plötsligt slutar säga att du älskar mig. Jag blir rädd när du inte berättar saker för mig eller döljer sådant för mig du inte vill att jag ska se. Jag blir rädd för att du kanske inte delar samma drömmar som jag trots allt. Men jaghoppas varje dag att jag har fel.
Det bästa jag kan tänka mig är ett liv med dig. Med vårt hus, vår hund, våra barn och vår framtid. Jag kan bara hoppas att du vill detsamma. Jag älskar dig oerhört.”
Små rosa moln. Naivt, sa räven om kärleken. Hur var det att känna så..?
Perhaps you will always be my parallell line forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common a...
Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...
Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...
The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 |
3 |
4 |
5 |
6 | 7 |
8 | |||
9 | 10 |
11 | 12 | 13 |
14 |
15 |
|||
16 | 17 |
18 | 19 |
20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
28 | 29 |
|||
30 | |||||||||
|