Jag skulle rensa mina senaste kursdokument idag och sätta anteckningarna i pärmar då jag hittade några gamla kollegieblock som stod och skräpade i min bokhylla. I sann studentanda började jag riva ut använda sidor för att kunna utnyttja alla oskrivna blad nästa termin. Där fanns citerade föreläsare från företagets internutbildning, bevingade ord från VDn, nedtecknad irritation över brister i budskapen (ja, jag var på gång med min personliga åsiktsregistrering redan då) och så plötsligt ett kärleksbrev som jag skrev till mitt ex. Då hade vi varit tillsammans ett halvår. Jag vet att jag skickade det här brevet till honom från kursen jag var på i Stockholm så det måste vara en kladd. När jag läst det insåg jag att jag först inte förstod att det var jag som skrivit det. Jag hade helt glömt bort vad som känns som den lilla flickan som skrev det brevet. Det var hon som fortfarande trodde på romantiken och den stora kärleken. Det var hon som glatt tog emot den hand som sträcktes mot henne och själv kunde sträcka ut handen mot det hon ville ha. Det var hon som fattade snabba beslut. Det var hon som aldrig sa nej, lycklig av att bara få frågan. Blyg men djärv då, inte stark men rädd som nu.

Någon poet har jag aldrig varit men en sockrig fjortisdikt kunde jag knåpa ihop i alla fall. Här är brevet:

”Du har gett mig en ny värld att andas i. Du har gett mig nya drömmar att vila i. Du har gett mig en ny framtid att längta till. Du har gett mig en ny osäkerhet, en ny rädsla. Du har gett mig något att förlora. Jag kan inte längre styra min lycka för jag har lagt den i dina händer.

Jag skrev en dikt för många år sedan som aldrig betydde något för mig. Inte förrän nu, då du har kommit och gett den mening. Vi pratade tidigt om framtiden, oroliga för att det var för tidigt för att kunna var sant, att det verkligen kunde vara vad vi ville. För mig har ingenting förändrats.

Jag blir rädd när du plötsligt slutar säga att du älskar mig. Jag blir rädd när du inte berättar saker för mig eller döljer sådant för mig du inte vill att jag ska se. Jag blir rädd för att du kanske inte delar samma drömmar som jag trots allt. Men jaghoppas varje dag att jag har fel.

Det bästa jag kan tänka mig är ett liv med dig. Med vårt hus, vår hund, våra barn och vår framtid. Jag kan bara hoppas att du vill detsamma. Jag älskar dig oerhört.”

Små rosa moln. Naivt, sa räven om kärleken. Hur var det att känna så..?

 

Bek

12 juni 2008 08:00

Men jag tycker att det var fint. Om man fick ett sånt brev, hur skulle man kunna undgå att bli kär? Det är brevet alla vill ha, och förmodligen blir livrädda när de får.

http://bek.blogg.se

 

Psykologen

12 juni 2008 16:09

Ja.. jag hoppas jag kommer att skriva det igen någon gång. Förhoppningsvis med en annan reaktion än den jag fick den gången. Det kanske är det jag letar efter.. någon som inte blir rädd för vad jag känner. Någon som inte går när jag vågar säga det. Och någon som inte ger upp då jag inte är säker.

Var det inte du som sa något liknande..? Att när man uppfattas som stark så tror ingen att man behöver stöd. Eller något sånt.

 

Ralf

12 juni 2008 17:07

Hej,

hur länge sedan är det som du slutade du tro på romantiken och den stora kärleken?

 

Bek

12 juni 2008 20:36

Jo, det är ju så man lägger krokben för sig själv: för att skydda sig mot att bli sårad smäller man upp en stensäker fasad, som till slut är så automatiserad att man inte längre är medveten om den. Och så uppfattas man som just stensäker, och därmed osårbar, och därmed tillåten att hugga på.
Och så har man alltså dragit till sig just det man försökte undkomma. Tragikomisk ironi när den är som bäst! :-)

 

Psykologen

13 juni 2008 18:29

Ralf: Tja.. jag har inte antecknat något datum i kalendern. Det är väl en sådan sak man bara konstaterar att det skett i efterhand.

 

Ralf

13 juni 2008 22:39

Ja så är det väl, men för det flesta brukar det vara så något eller några år efter en uppslitande relation. Men sedan brukar det släppa eftersom. Man börjar intressera sig för någon o dejta ett tag, o så börjar pirret i maget sakta komma smygande. Sedan går det ett tag och efter att man dejtat några så upptäcker man att längtan efter den stora kärleken är tillbaka:-).

 

Ralf

13 juni 2008 22:41

ha ha, skrev ju galet, efter en uppslitande separation, menade jag.

 

Psykologen

14 juni 2008 00:10

Hm, jag tycker du skrev klokt från början. En uppslitande relation kräver garanterat en helt del tid för läkning.

 

Ralf

14 juni 2008 08:17

Ja det går väl hand i hand. Men det jag ville få fram var att de flesta klyschor faktisk stämmer, tiden läker alla sår osv. När vi är mogen så börjar vi intressera oss för relationer igen. Det är ju faktiskt så att hur självständiga och duktiga vi än är och vill vara så mår vi ändå bäst i tvåsamhet.

 

Incognita

15 juni 2008 22:53

"Och så uppfattas man som just stensäker, och därmed osårbar, och därmed tillåten att hugga på."

Bek: Tycker att det var så bra skrivet att det gott kunde upprepas.

 

Bek

16 juni 2008 07:59

Incognita - känner vi varann? Den där pseudonymen verkar bekant på något sätt.

(En gång satt jag och försökte hålla mig för skratt genom ett samtal medan den jag pratade med gång på gång sa att "många som vill vara anonyma skriver under synonym".)

 

Psykologen

16 juni 2008 13:51

Ja.. hur länge har du haft ditt nick, Incognita? Sedan Aftonbladets chat eller ännu tidigare? Redan på IRC-tiden kanske. Har du inte mött henne där Bek, eller på andra communities, så låg om inte annat en länk till hennes sida på min på ett av dem (det Ökända).

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...