Första gången min kropp skrek åt mig att stanna så svor jag åt den i besvikelse. Min kropp som alltid tjänat mig troget, som gjort allt jag begärt av den och mer. Jag svor åt den för att den svek mig. Det var innan jag förstod att det var jag som svikit den.

Nu lär jag mig att lyssna.

"Kroppen är klok - den härbärgerar min själ och mitt sinne."

Snart ska jag berätta mer.

Det sker något magiskt i mötet med en annan människas kreativitet. Det är på något sätt att för ett ögonblick bjudas in till första parkett inuti en annans medvetande för att iaktta vad som skapas där. Det behöver inte vara begripligt, säkerligen är det inte alltid det för den skapande själv. Inte heller behöver vi förstå precis vad vi ser, en antydan är tillräckligt för att trollbinda, en gnista av förståelse nog för att tända en tråd av gemenskap. Här skymtar den du är när du får välja själv, tack för att du låter mig få ta del av när det händer.

Såsom med det mesta annat så blir även detta exta tydligt när det inträffar tillsammans med ett barn och i synnerhet förstås ens eget barn. Den lilla detaljen han väljer att lägga in i en bild som avviker från mallen - det som alla lär sig rita. När en blomma tappar ett kronblad, när en kanin vänder på huvudet eller när ett träd får ett bo där en fågelunge väntar på mat. Kort sagt, när en berättelse får liv inuti hans medvetande och han väljer att berätta den. Här skymtar den du är när du får välja själv, tack för att du låter mig få ta del av när det händer.

***

Det jag läst om jaget i mötet mellan psykodynamiken och buddismen är hur jaget är något som formas mot bakgrunden av vårt medvetande. Något som skapas och förändras, något som rör sig och andas, något stundom stadigt och fast, stundom mjukt och genomsläppligt. Varje möte sker då egots gränser mjuknar (relaxing of the ego boundries), skriver Mark Epstien. Det är inte något att vara rädd för, det är nödvändigt. Föreställningen om jagstyrka är en västerländsk missuppfattning, menar han. Ett individualismens hjärnspöke. Sedan blir han överens med alla psykologins inriktiningar som jag hittills träffat på, nämligen om övertygelsen att psykisk hälsa handlar om kognitiv flexibilitet. Det handlar inte om ett tillstånd som är rätt, sunt och friskt, det handlar om förmågan att kunna röra sig mellan olika tillstånd. Om nyansering. Om reglering. Att sätta gränser när det behövs och kunna släppa på dem när det behövs. Att tappa kontrollen och återfå den. Att kunna gå vilse och hitta hem igen. Going to pieces without falling apart. Vilken skillnad skulle det göra för människor om det visste att det är ok att gå sönder ibland, att det i själva verket är ett tecken på sundhet?

Igår fick jag min utvärdering av min handledare. Eller rättare sagt, hon presenterade utlåtandet såsom hon alltid gör efter sina utredningar, fast nu var det en bedömning av min insats på praktiken det handlade om. Min handledare är mycket strukturerad och plikttrogen. Hon gör det hon ska och hon gör det bra. Jag är också strukturerad och plikttrogen så det har varit en bra matchning. Jag känner mig mycket proffsigt bemött och lagom omhändertagen. Hon har inte gett mig för lite hjälp och inte heller för mycket. När jag stretat har hon uppmuntrat men inte gett alla lösningar. Jodå, hon har placerat mig i den proximala utvecklingszonen och jag har kommit ut hel och ren på andra sidan. Utvärderingstillfället är oumbärligt, det ska jag ta med mig till den dag jag själv är handledaren.

På min gamla arbetsplats fick jag alla befordringar som fanns att tillgå och alla lönehöjningar jag bad om, jag fick ett betyg i en tabell och slutligen några ord på ett papper. Jag fick aldrig något utvärderingssamtal. Jag fick många klappar på axeln och bra jobbat men sällan någon specifik feedback. Det lämnar ett hål av frågetecken mellan prestationen och självkänslan. Om jag inte vet vad jag gör bra, hur ska jag fortsätta med det? Om jag inte vet vad jag behöver träna på, hur ska jag träna då? Låter det självklart? Hur specifik är du själv när du berömmer och ger förslag? Att "vara duktig" blir lätt ett ok att bära, för vad krävs för att inte längre vara duktig? Ett misstag? Två? Hundra? Så kan tomt beröm slå undan benen för självkänslan.

Ett skriftligt utlåtande eller ett referensbrev är förstås kul att få men i ett samtal finns möjligheten att fråga "hur märks det?". Professionaliteten har fungerat mycket bra. Ok, hur märks det? Aha. Det är också skönt att få bekräftat bilden av vad som behöver tränas på och få det formulerat på ett sätt som gör att det inte alls känns som ett problem. Slutligen känner jag mig stärkt, i erfarenheten såväl som i speglingen. Speglingen konsoliderar erfarenheten eller utmanar förståelsen av den. Den makten har vi alltid och oundvikligen över varandra, inte sant?

Ibland får jag en bild av att jag är täckt av päls. Täckt av små känsliga flimmerhår som böljar i tomrummet mellan mig och andra. Där går jag runt som en liten glasfärgad björn och så kommer någon åt mig eller pustar lite och hela jag stelnar till. Det är allt som behövs. Skulle någon ta i och medvetet knuffa till mig skulle jag förlora fotfästet och snurra iväg som en astronaut på månen, runt runt runt medan himlarna gapar och hotar sluka mig. Det var för mycket, du behöver inte skrika, jag hör mycket bra.. men.. Andra kan inte förväntas gå på tå för att inte råka stöta ut mig i rymden av misstag. Min känslighet är inte ett problem, det är en fantastisk gåva. Det är fint med päls. (Hm.. det där kändes varken som ett smakfullt eller politiskt korrekt uttalande. Pilutta er, säger jag men ok, det kanske är vettigare att återgå till rymdmetaforen.) Jag behöver hitta min tyngdkraft, min alldeles egna, så att jag, när någon knuffar mig, ramlar hem istället för bort och så att jag inte tappar bort mig varje gång någon annan försvinner.

Idag var dagen då jag kände att det var dags att bjuda in C i köket. Idag var också dagen då han kände sig sugen att vara med. Sagt och gjort! C läste i receptet och hämtade varor från kylen. Lämpligt nog har de här recepten också bilder på ingredienserna så han visste vad han skulle leta efter. Sen fick han väga, blanda, hälla, strö och läsa alla instruktioner. Och torka rent diskbänken. Skära och plocka ut ur ugnen gjorde jag. Pressa potatis fick vi hjälpas åt med. Efter en och en halv timme hade vi därmed båda ätit ordenligt, inte slagit på någon TV, haft en trevlig konversation om råvaror vid middagsbordet och båda poängsatt just den här rätten med en 9:a, trots rödlök. Dessutom är köket rent och jag har två matlådor gomat. Tänk ändå, vilken jackpot!

Här är maträtten.

Vi tog färsk mango i stället. Det är ju ändå mangosäsong. Har man mango som ligger och skräpar kan jag rekommendera mango med vispgrädde och kanel, det funkar också. Mangoooo är gott!

Det känns som att jag är ensam och jag sneglar oroligt åt sidan. Jodå, han är fortfarande där. Tyst följer han vägen bredvid mig men utan att se efter hade jag tvivlat då jag inte kan höra honom alls. Jag funderar på att bryta tystnaden men beslutar att låta bli. Jag vill tro att han själv väljer att stanna i varje steg han ännu finns vid min sida. Jag vill våga tro att det inte är jag som övertalat honom. Så jag fäster blicken stadigt framför mig igen och låter en mil lägga sig mellan våra händer. 

När jag till slut accepterat att min handledare inte kommer att ge mig alla svar så har jag hittat dem själv.

Jag känner mig på något sätt.. förlöst. Plupp.

Ja förlåt, det är en massa gravida människor i min närhet som inspirerar mig. Tur att jag lever i celibat (suck).

Slutspurten närmar sig på praktiken och även om jag har den största utmaningen kvar så kan jag redan nu sammanfatta kursen som en oväntat bred erfarenhetsinlärning. I stället för att fördjupa mig inom ett område valde jag att prova olika uppgifter och kan konstatera att jag deltagit i samtliga team på Neurorehab och jobbat med fyra helt olika typer av frågeställningar. Jag har gjort en rehabbehovs- och arbetsförmågebedömning vid förvärvad hjärnskada, en generell arbetsförmågebedömning vid oklar frågeställning utifrån medfödd neurologisk dysfunktion, en screening vid degenerativ neurologisk sjukdom samt en diagnostisk bedömning vid misstänkt neuropsykiatrisk problematik. Utöver detta har jag genomfört en deskriptiv analys av 60 neuropsykiatriska remisser tillsammans med kandidat C. En studie som vi dels presenterat i en föreläsning för personalen och dels sammanställt till teamet inför deras möte med ledning och politiker. Det som kvarstår är att utföra planerad åtgärd vilket innebär en serie stödsamtal med fokus på psykoedukation, krisbearbetning, stresshantering, problemlösningsstrategier och acceptans som sker sista veckan (eldprov!).

Va?! That's the shit ^^! Så många skrytiga ord i ett och samma stycke! Neuro-mumbo-jumbo. Men så nyttigt att se. Jag har åtminstone inte glidigt i tre månader. Första sträckan fram till påsk var en pärs. Sedan vände det. Och så bonusen: Kandidat C! Hon har lärt mig lika mycket som allt det andra tillsammans. Snart blir det att vända hamburgare igen (men som alla nu vet är det bara siffror vi vänder på den arbetsplatsen höhö suck), ännu en sommar i oset.