Jag konstaterar stolt att min pojke är stor och trygg nog att vara hemma ensam i perioder på den vecka han är hos mig och jag ser någon som kallas Friheten hänga upp jackan i tamburen. Det är nu livet börjar om på nytt. När jag kommer hem efter en sådant själv-tränings-pass hittar jag C i full färd med att skruva upp batteriluckor och laga sitt leksakståg som inte lyder. Tre olika skruvmejslar för tre olika storlek skruv. Självständig och initiativrik. Jag spinner nöjt.

Efter första dagen i första klass sitter jag med fyra sidor informationsblad i famnen. Frukt i väskan varje dag, utflykt varje torsdag, läxan skickas hem på fredagen och samlas in på torsdagen. Umgängeskontraktet är numera två sidor långt. Jag ser någon som kallas Ansvaret hänga sin jacka ovanpå den andra i tamburen. Det är nu det gäller. Misstag i detta skede skadar lär- och läsglädjen för all framtid. Lagom tydliga ramar, uppmuntran och stöd, en egen plats att arbeta i lugn och ro.

Jag läser på Facebook att min systerson som är 14 år nu är 180 cm lång. Han har svårigheter med matten men mycket kompisar. En ung kollega berättar att det cirkulerade mycket droger bland hennes vänner på Minervaskolan. De socialt privilegierade ungdomarna har kontakter och oftast även pengar. Någon som kallas Föräldra-Oron hänger upp sin jacka på sin vanliga krok. Hen var bara ute på promenad.