Från den 5 augusti 2006 - En hemlighet i vinden

Jag känner en smygande vind som smeker mig i nacken med en hemlighet. Jag anar den men vågar inte se mig om. Den skrämmer mig och hemligheten vågar jag inte tro på. Jag är rädd eftersom jag känner igen den, den är inte ny för mig. Den kysser mitt hår och viskar åt mig ”– Vänd dig om, se på mig.. Låt mig berätta något för dig som jag vet att du vill höra..”. Jag tvekar. Kanske bedrar den mig. Kanske vänder jag mig om och den skrattar åt mig, sveper bort igen och lämnar mig ensam och kall. Jag blundar och ber till en okänd gud om en spegel, men det är meningslöst. En spegel kan inte visa mig vinden. En spegel kan inte visa mig sanningen. En spegel kan bara visa mig mig. Samma gamla vanliga jag. Samma drömmande, längtande jag som hoppas på samma osannolika verklighet som förut. Samma jag som vill skydda mitt hjärta från besvikelsen men samtidigt vill lägga det på bordet som insats i ett spel om möjligheten. Jag öppnar ögonen och fäster blicken stadigt framåt igen. Jag beslutar att vänta. Vinden flyr undan. Det är tyst och stilla. Nästa gång den rör mig ska jag le och blunda igen. Kanske vågar jag möta den då.

 älskar inte.. inte den här gången