Förra gången jag var gravid för var mer än 12 år sedan. Då var tiderna annorlunda. Mitt liv fungerade sådär. Jag var ung, naiv och tog flera mindre bra beslut i rad. Jag jobbade hårt och ambitiöst och stred med mina relationsdemoner när jag inte var på jobbet. Man får det inte värre än man klarar av, sa min chefs fru till mig vid något tillfälle och jag tänkte då att det nog var sant. Med tanke på allt hade en besvärlig graviditet varit droppen. Men jag mådde bra då. Inga problem. Några människor i omgivningen viftade med skuld-flaggan och antydde att jag jobbade för mycket för barnets bästa. Men som sagt, jag mådde bra i kroppen då, det var inget problem. Det fanns betydligt värre problem då, och dem var det ingen som flaggade om.

Det här gången är livet bra, bättre än någonsin. Så nu finns utrymme för en kroppslig surprise. Från början ingenting och så en smygande avsmak till hela tillvaron. Som om kroppen i ett försök att skydda det sårbara för säkerhets skull bestämt sig för att allt är giftigt.

Hon börjar bli lite illamånde, säger sambon till sin pappa i telefonen.

Ja, det hör ju till, svarar pappan och fortsätter prata bilar.

Samtidigt sitter jag bredvid och torkar tårarna ur ögonen med café-servetten för att det i min telefon finns någon som förstår hur det är (och inte har något behov av att tona ner och använda underdrifter). Normalisering funkar inte den här gången. Bara sympati gör det. Tydligen. Och pappor kan aldrig förstå. Inte på riktigt. Möjligen om de någonsin gått igenom en medicinsk behandling som gett motsvarande biverkan. Kanske då.

Det är ihärdigheten som tär på en, som tär på psyket. Det där att aldrig få en paus. När tålamodet och uthålligheten prövas under arbetsveckan och helgens efterlängtade vilorum bjuder på raka motsatsen, dvs en stor portion av ännu värre. När den väntade fristaden rycks undan och det inte finns nån väg undan. När de strategier som brukar funka inte längre gör det. Det är då uppgivenheten hotar träda in. Hopplösheten.

Så plötsligt kommer lättnaden ändå. En kopp choklad, en bit kaka med grädde och några tårar i servetten. Min fot råkar domna bort (jag har väl suttit på den eller nåt) men annars känns det helt oväntat som en helt vanlig söndag. Och jag kramar den lyckan. Om det var att gråta en skvätt och dricka en kopp choklad som hjälpte, då tackar jag för det. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Perhaps you will always be my parallell line  forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common  a...

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...

The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...