Vid en kraftfull förälskelse reagerar hjärnan på samma sätt som när den får kokain, säger Helen Fisher. Helen är antropolog och har ägnat sitt liv åt att forska om kärlekens mysterier.

Helen pratar om tre olika system.

Sexdriften, som är som en neurologisk retning, något som kliar i oss då och då, som när vi blir hungriga. Den som gör att vi kan tänka oss en annan.

Förälskelsen, som driver upp våra dopaminnivåer. Den som får oss att nagla fast fokus vid just den där personen.

Anknytningen, som byggs upp över tid och förstärks av närhet och den oxytocindusch som orgasmen medför. Den som gör att vi stannar kvar hos varandra en längre tid.

Det är fullt möjligt, säger hon, att leva i anknytning med en partner och samtidigt bli våldsamt förälskad i en annan. Eller bli sexuellt attraherad. För att det är olika saker.

I nya situationer, då är dopaminnivåerna redan höjda, och då är sannolikheten större att bli förälskad.

När vi har roligt också då, gissar jag. När vi lyckats med något eller när vi dricker alkohol. Om det är dopamin vi pratar om.

Akta er för SSRI, säger hon, för serotoninhöjande preparat minskar dopminnivåerna och tar ifrån er förälskelsen.

Hon säger en massa spännande saker, och hon säger en del strunt. Som att män och kvinnor har kompletterande nervsystem. Men jaja, det får passera denna gången.

Jag önskar jag läst allt det hon läst. Vore jag en hubot, skulle jag ladda ner.