Jag känner mig skavd och blottlagd. Framsmält och smutsig. Och bajsad på. Lika ful och illaluktande som den tidiga vårens jäsande asfalt. Jag vill ruska om mig så att människor halkar och ramlar omkull på sina självrättfärdiga solpromenader. Gå nån annanstans och låt mig va! Som kälen går ur marken söker sig all inpyrd, kväljande vrede ur mig. Jag vill spricka upp så att alla fjäskande cyklister får vrida på styret om de inte vill ha den obekvämaste delen av sadeln uppkörd i röven. Kör över någon annan och låt mig va! Jag vill vittra sönder och rulla ner till havet och bli strand där jag kan samla snäckor som tappat bort sig och älska med havet och sjunka undan under bara fötter som går försiktigt och mjukt. Gå här då om du måste för det går bra. Jag vill vara formbar och finkornig och jag vill rinna mellan fingrarna på den som försöker hålla mig kvar. Mjuk och varm som damm och svår att andas. Jag vill envisas med att fastna överallt och hamna där jag inte ska för att där är jag. Så det så.