Det sker något magiskt i mötet med en annan människas kreativitet. Det är på något sätt att för ett ögonblick bjudas in till första parkett inuti en annans medvetande för att iaktta vad som skapas där. Det behöver inte vara begripligt, säkerligen är det inte alltid det för den skapande själv. Inte heller behöver vi förstå precis vad vi ser, en antydan är tillräckligt för att trollbinda, en gnista av förståelse nog för att tända en tråd av gemenskap. Här skymtar den du är när du får välja själv, tack för att du låter mig få ta del av när det händer.

Såsom med det mesta annat så blir även detta exta tydligt när det inträffar tillsammans med ett barn och i synnerhet förstås ens eget barn. Den lilla detaljen han väljer att lägga in i en bild som avviker från mallen - det som alla lär sig rita. När en blomma tappar ett kronblad, när en kanin vänder på huvudet eller när ett träd får ett bo där en fågelunge väntar på mat. Kort sagt, när en berättelse får liv inuti hans medvetande och han väljer att berätta den. Här skymtar den du är när du får välja själv, tack för att du låter mig få ta del av när det händer.

***

Det jag läst om jaget i mötet mellan psykodynamiken och buddismen är hur jaget är något som formas mot bakgrunden av vårt medvetande. Något som skapas och förändras, något som rör sig och andas, något stundom stadigt och fast, stundom mjukt och genomsläppligt. Varje möte sker då egots gränser mjuknar (relaxing of the ego boundries), skriver Mark Epstien. Det är inte något att vara rädd för, det är nödvändigt. Föreställningen om jagstyrka är en västerländsk missuppfattning, menar han. Ett individualismens hjärnspöke. Sedan blir han överens med alla psykologins inriktiningar som jag hittills träffat på, nämligen om övertygelsen att psykisk hälsa handlar om kognitiv flexibilitet. Det handlar inte om ett tillstånd som är rätt, sunt och friskt, det handlar om förmågan att kunna röra sig mellan olika tillstånd. Om nyansering. Om reglering. Att sätta gränser när det behövs och kunna släppa på dem när det behövs. Att tappa kontrollen och återfå den. Att kunna gå vilse och hitta hem igen. Going to pieces without falling apart. Vilken skillnad skulle det göra för människor om det visste att det är ok att gå sönder ibland, att det i själva verket är ett tecken på sundhet?