Ibland, speciellt sådana där morgnar när man sover länge och stiger upp sent på förmiddagen, känner jag mig som att jag kliver upp till en overklighet. Som att jag kliver upp ur sömnen och in i en bubbla och gränsen mellan sömn och vakenhet är vagare än gränsen mellan inne och ute. Så inser jag att det på sätt och vis är precis så det är. Jag lever i en liten behållare, mellan väggar tak och golv som stänger verkligheten ute. De ljud jag hör när jag tassar ut i min lägenhet är artificiella ljud, skapade av människor. Klockan som tickar, ventilationens sus, vatten som rinner i ledningar, fraset av möbler, kylskåpsdörren som öppnas, t o m fotstegen mot trägolv och över IKEA-mattor.

Sådana gånger, då den här overklighetskänslan snuddar till obehag, då brukar jag åtgärda den genom att öppna altandörren och släppa in världens verkliga ljud. I bästa fall kan jag ta min smörgås och mitt glas med te eller vad det nu är just den dagen och äta min frukost där ute. Få saker är så underbara att lyssna till som naturens egna ljud. Vindens brus i träden är väl det som hörs mest här. På den tiden jag bodde vid älven var det ett under att varje morgon se på vattnet när det rörde sig förbi köksfönstret.

Idag var det lite för kallt men jag satt där ändå. Hämtade en filt och kurade ihop mig i solstolen, huttrade när vindarna blåste solens värme från kroppen och såg på molnen som tornade upp sig i norr. Tänk att kunna måla dem. Tänk att kunna se gränserna och färgerna och avbilda dem som de verkligen ser ut med oändliga nyanser av grått. Eller att kunna måla ett träd, med oändliga nyanser av grönt.

Sedan den lilla kattungen som snart ska flytta härifrån till sitt nya hem, somskuttade omkring i en för henne okänd miljö och snubblade på småsten, trillade nedför barkmullen och smakade på ett grässtrå. Sällsamma lycka.

Så läste jag klart min Mare Kandre-bok i solstolen under filten. Inte Aliide, Aliide som förstås var utlånad fram till augusti utan alternativet; Djävulen och Gud. En saga för vuxna, står det på baksidan. En alternativ skapelseberättelse, säger jag, inte om hur världen skapades för det har Gud glömt men om hur människan skapade ondskan och formade Djävulen genom rädsla och förtryck. Om hur gudomlighet är att förneka allt det som är mänskligt. Om hur världen går under, bokstavligt talat.

Låt mig bjuda på ett par smakbitar, min vana trogen:

"Ja sådana var på den tiden, i den forna världen, Guds möten med människan, som ju med tiden utvecklade en helt förståelig respekt inför honom och kom att ägna mycken tid åt böner och offrandet av sådant som skulle kunna tänkas stilla hans begär efter mänsklig underkastelse och beundran."

"Och Gud såg in i Djävulens lite snedställda, mycket vackra svarta ögon. Och Djävulen såg in i Guds ljusblå. Och i dessa såg han sig själv speglad, på samma sätt som Gud såg sig sin egen avbild i Djävulen. Och i Guds ömsom stadiga, ömsom flackande blick såg Djävulen spår av rädsla men även hårdhet som han nu försökte dölja rädslan med (för detta var för Gud en helt ny och okänd känsla)."

"Lilith strövade med sänkt huvud bort längs floden och Ini tänkte väl inte mer på detta förrän hon en tid senare faktiskt såg att Gud och Lilith satt tillsammans i Guds underbara trädgård, helt tysta, sida vid sida, på var sin liten pall. Inte ett ord yttrade de (för vad skulle de egentligen med ord till i ett sådant ögonblick?). Och det var ändå helt uppenbart att det var som gjorda för varann, trots att Gud bara räckte Lilith till axeln, och trots att Lilith med sin dödsträdgård aldrig ens skulle tillåtits komma i närheten av himmelriket, om allt detta utspelat sig i ovanvärlden."