För första gången i mitt liv ställs jag så öga mot öga med min egen dödlighet. Ett brev på posten kallar mig till ett andra återbesök och ett inplanerat ingrepp för att  skära den spirande demonen ur kroppen på mig innan den kan orsaka någon större skada. Mest av allt känner jag mig skamsen för att jag, troligen genom försumlighet, orsakat detta som min kropp nu måste utsättas för. Inte bara jag, men tillräckligt mycket jag för att jag borde vetat bättre. Men vem hade kunnat ana att just den här medicinska kopplingen skulle komma att uppdagas. Just den här sjukdomen kan man ju inte rå för. Eller? Skamsen känner jag mig också för de där mörka stunderna då jag fantiserat om Döden eller det stora C:et som en hemlig älskare som ska komma på sin svarta häst och-- Den fantasin tycks mig inte bara tabu nu utan rent osmaklig. Kanske är det därför. Kanske behövde någon skrika till i örat på mig för att jag skulle skärpa mig.

Stackars lilla kroppen. Så onödigt.