Det känns som att jag håller andan nu. Snart ska jag hoppa. Hjärtat slår.

Något är annorlunda.

Jag träffade min partner för två år sedan, dagen efter min födelsedag. Sedan har det gått oändligt långsamt i mina mått mätt. Semesterperioden har varit vår enda möjlighet att vara nära varandra under en sammanhållen period och efter varje sommar har något förändrats. Första sommaren slutade med en helt ny erfarenhet av trygghet och tillförsikt inför framtiden. Den här sommaren har slutar med ett helt nytt pirr i magen. Jag har väntat på det. Jag har undrat. Jag har frågat mig var det var. Ibland tar det lite längre tid. Nu är det här. Nu tittar jag på bilder där han ler och jag ler för att hans leende är så fint att det inte går att låta bli. Det var det första min granne kommenterade, hans mun. Vissa får en sån där mun antar jag. Jag fick inte det. När jag ler blir min mun krokig. Ibland undrar jag om det ser lite läskigt ut.

Varje gång då han åker hem, och bort från mig igen, brukar något litet brista och en känsla sippra ut. Var den har varit då vi var tillsammans vet jag inte, men när han åker kryper den fram. Ibland är jag arg, för att jag stört mig på något men inte sagt det. Ibland är jag ledsen, för att han sårat mig och jag inte har sagt det. Ibland gråter jag bara i min säng utan att riktigt veta varför, kanske bara för att jag inte gjort det på ett tag. Det här dagarna har jag känt mig rörd och liksom lycklig. Inatt när jag inte kunde somna skrev jag något viktigt. Något jag velat skriva länge. Nu finns det också. En sommar till, sedan kanske jag får säga det.