Snart ett år och det här ”tillfälliga” jobbet – interimjobbet – sätter sig i kroppen som i en välsutten fotölj. Jag är snabb igen. Jag rör mig snabbt, jag tänker snabbt, jag pratar snabbt. Det påklistrade leendet sitter där det ska. Såren på händerna är tillbaka. Brutna naglar som stött emot nån kant, skärsår från förpackningar som ska öppnas (snabbt), nagelband som fastnat i kartongkanter, torra händer som tvättas för ofta. Smärtan är också tillbaka. En våt trasa som vrids om bakom bröstbenet, då när allt inte riktigt flyter som det ska, då målen inte uppfylls. Irritationen är tillbaka, mot dem som inte gör arbetet lättare, mot dem som inte hjälper till, mot dem som lägger ansvar där ansvar inte ska vara eller duckar ansvar som att det tillhör någon annan, eller mot dem som tror de köpt sig rätten till ohyfs för strax under hundra kronor.

Men sen finns det alltid någon annan som springer fortare, har fler sår, torrare händer, mer ont på fler ställen, någon som är argare, någon som avskyr de betalande ännu mer. Och jag påminns om att det här inte är min värld längre, jag är bara på besök. Det finns sådant som jag längtar efter som är så mycket viktigare än det här.