Nu när jag för tillfället inte jobbar som psykolog är det inte heller så många som känner till att jag är just psykolog. Många psykologer föredrar att diskret dölja sin profession privat för att slippa konfronteras med reaktionen då den blir känd. Nyligen satt jag på lunchrast tillsammans med en medarbetare som i förbifarten, mest för att vara artig, frågade mig vad jag sysslar med annars och överraskat höjde på ögonbrynen vid svaret. Åååh, sa han, psykolooog! Så vad tänker du egentligen om mig? Han skrockade med en slags skräckblandad förtjusning och förhoppning om en väntande analys. Nja, svarade jag, jag har väl inte tänkt på mycket på det. Sedan bjöd han mig på en halvtimmes presentation av sina personliga neuroser blandat med spännande berättelser om sitt liv i en annan kultur som jag inte alls är bekant med och jag lyssnade uppmärksamt. Han avslutade med ett hjärtligt och möjligen en gnutta oroligt haha, du måste tycka jag är knäpp! Nej, sa jag men det är kul att du berättar. Jag skrattar för att jag känner igen mig ibland, jag kan vara likadan. Men jag tycker det är spännande att höra dig berätta också. Jag kan lära mig av det du har att berätta när jag ska träffa andra som vill ha min hjälp.

Nja, inte riktigt det han hade tänkt sig.

Det är väl det att psykologer väcker en fascination i sin egenskap av eventuella speglar. Och en rädsla i egenskap av eventuella detektiver. Men den tråkiga och kanske trygga sanningen är att människor sällan är så intressanta för andra som de är för sig själva. Psykologer skulle kanske kunna gå runt och se på alla människor som studieobjekt, men varför skulle de göra det? De har fullt upp med sina egna liv och sina egna relationer och sina egna knepigheter. Sorry.