Hur återskapar man meningsfullheten, då den just har ryckts ifrån en? Detta eviga meningsskapande, det tycks ibland vara den enda jag ägnar mig åt. Varför är jag här, varför ska jag lyssna på dessa människor, vad ska jag göra med detta tillfälliga jobb jag egentligen inte vill ha, hur ska jag motivera mig att fortsätta framåt. Alla dessa frågor om meningsfullheten, samtidigt som jag hänger mig åt litteratur och övningar som ska lära mig att acceptera livets företeelser som de är. Samtidigt som jag hänger mig åt flykt.

Det är ledan jag inte tål, den är den som förgör mig. Fångat i ledan är mitt sinne som en tiger i bur. Lojt och slumrigt stryker det genom dagen, lättprovocerat gläfser det åt den som stör, den som slänger åt mig något trivialt i ett försök att roa mig. Sprängfyllt av mental överskottsenergi kastar det sig då och då över någon intet ont anande som råkar kommentera något Viktigt på ett ogenomtänkt sätt. Sådant jag inte borde lägga mig i och inte skulle lägga mig i om jag ägnade mig åt något vettigt.

Jag försöker med att lägga ut små presenter åt mig själv. Två veckor fram i tiden. Två månader fram i tiden. Något att se fram emot i väntan på nästa möjlighet till förändring. Jag bävar inför rutinen och sysslolösheten. Jag är menad för något annat än detta.