Jag minns gåvorna som räcktes fram och åter mellan mig och den jag en gång älskade. Jag minns ömheten och sårbarheten, jag minns ärligheten och naiviteten. Jag minns hur lätt det var då, när det inte fanns något att förlora. Då, när det inte var mer än det var i varje ögonblick.

Nu är det som så mycket som ska byggas upp, det är så viktigt att det blir rätt och det är så mycket som ska fungera. Det läskigaste är de gånger jag lägger märke till att jag är den som håller tillbaka. Jag har mer att ge men en del av mig säger bestämt ifrån. Nej. Jag vill inte. De gångerna undrar jag hur det ska gå. (För om inte jag gör det, vem gör det då?)

Vi har säkert alla varit med om det. De där händelserna eller relationerna eller personerna som gör att en del av livet genast känns svårare. Det där som gör att en del av livsutrymmet plötsligt annekterats av något jobbigt som vi inte vill kännas vid. När det händer något på en plats dit vi ofta går som gör att det inte längre känns kul att gå dit.

Det är som min bästa vän sa, det är som att bli rånad.

Jag bor i en liten stad och jag har bott här länge. Kommer jag på kant med någon är sannolikheten stor att jag träffar på den personen igen. Det har hänt mig flera gånger och det är alltid lika besvärligt. Det får mig att önska att jag löst det där som hände ordentligt. Att jag inte varit så feg. Det får mig att önska att personen bara försvann, gick upp i rök. Eller att jag gjorde det. Flyttade, stack, inte var i vägen.

Där har vi det. Det är precis det som är problemet, för det som har skett har skett och det är ingens fel att vi möts igen. Eller att vi inte rett ut allt som varit. Ibland blir det bara fel och ibland så funkar det bara inte. Men så finns det omständigheter som gör att vi måste samexistera. Eller så möts våra vägar bara för att det råkar bli så.

Någonstans måste man bestämma sig. Inte för hur det ska kännas, för det går inte. Det går inte att bara strunta i det, att ignorera, att glömma. Vi är inte sådana och det ska vi vara glada för. Vore vi sådana skulle vi kunna göra hur som helst mot varandra och bara gå vidare. Nej, men vi måste bestämma oss för vad som är viktigare. Det kan vara att ta hand om ett barn. Det kan vara att finnas där för någon som behöver det. Det kan vara att återta kontrollen, att behålla det där livsutrymmet som vi behöver få vara i. Det vara att fortsätta göra det som är roligt. Det kan vara att fortsätta att vara den där personen vi vill vara. Oavsett.

Och så ibland, när det är svårt, då behöver vi lite hjälp av den som står bakom oss och påminner oss om den vi är och vad det var vi ville. Och att det också kan vara ok att ändra sig ibland. Jag har de personerna i mitt liv också. Tack och lov för det.