Vi sprang idag, jag och en vän. Vi sprang samma väg som jag sprungit tidigare då jag precis hade börjat, den vägen där jag föll en gång då min fot fastnade i en rot och jag kom undan med en uppskrapad axel, några blåbär och blotta förskräckelsen. Jag tänkte jag skulle ta henne med den vägen men upptäckte att den kom alldeles för snabbt på. Kan den rundan verkligen ha varit så kort? tänkte jag och valde den längre vägen. Vi kom dit där jag brukade ge upp och gå. Jaha, är vi här! utbrast hon i förvåning och så fortsatte vi springa. Allt härifrån och fram är bara bonus, tänkte jag, själv förvånad över hur lätt det gick. Jag tänkte inte så mycket mer. Inte heller blev jag trött. Inte ville jag ge upp. Vägen rullade på, så mycket kortare än jag mindes den och vi kom längre än jag någonsin sprungit ensam. Det var som om hon höll mig på vägen. Hon höll ihop mig. Bara genom att vara där.

Jag har upplevt det förut. På tysta gruppromenader jag deltagit i. Där, då somliga besväras av den underliga handlingen och vill fjärma sig för att inte så uppenbart bryta mot normen. Där kände jag mig också hållen. Tankarna var stilla. Asfalten rann ut framför mina fötter. Det var som det var. Gruppen höll ihop mig. Bara genom att vara där.

Detsamma händer när han är här, han som mitt hjärta ännu inte döpt men som jag valt att dela mina dagar och nätter med när det är möjligt. All oro som jag samlat på mig, all irritation, alla snåriga problem jag ständigt ska försöka lösa, de flyter undan när han kommer. Det blir stilla och lugnt. Jag kan inte ens minnas var det var jag ville säga, vad det var som var så viktigt. Han håller ihop mig. Bara genom att vara där.

Jag vet inte vad det är, för såsom det tycks finnas de som håller samman, så tycks det också finnas de som rör upp. Jag kan inte se skillnad på dem, bara känna det när det sker. Stillheten. Oron.

Kanske är det något med att vara tillsammans, något med att röra sig gemensamt, något med att ge varandra stöd, något med att finnas där på riktigt... Något som är oumbärligt. Något som får människan att skaka när det uteblir, som får hennes uppmärksamhet att fladdra som en vilsen mal fångad i ett stängt rum, där den slår mot väggarna utan att kunna ta sig ut, förförd av varje strimma av ljus, om så bara en reflektion av vad den tror är solen.  

Ensamheten.

Motsatsen till det som ska vara.

Är det ensamheten som blir så stor att själen blir så darrande liten? Är det då, när ensamheten skingras, när någon bara finns där, tillräckligt nära, som den blir så alldeles, alldeles lugn?