I väntan på andra möjligheter har sommarjobbet övergått i heltidstjänst. Arbetet sätter sig i kroppen igen som i en välsutten fotölj. Kroppen ställer in sig på cykler av ansträngning och återhämtning, den jobbar hårt och blir sedan trött. Det är väl så det ska vara. Kanske. Tiden rusar iväg på det här sättet. Livet passerar en vecka i taget, hack i häl på årstidernas övergångar. Det blir inte mycket energi över till annat. 

Kroppen ställer också om sig till partnerskapsläget. Vanan att ha någon nära, den regelbundna tillförseln av tillhörande hormoner och abstinensen när de uteblir. Det är en plåga likt en huvudvärk som smyger sig på. Inte samma plåga som den långdragna ensamhetens ständiga undernäring som lägger sig i djupet av själen och drar ner omsättningen (av vad?) till ett tillstånd av överlevande. Nej, nu är systemen aktiverade igen och de påminner om att de ska underhållas. Hjärtat och huden fastar i väntan på nästa högtid.

Partnerskap, säger jag för mig själv och inser att jag inte upplevt det förut. Att dela livet utan samhörighet och ömsesidig avlastning är bara ytterligare en börda. Jämfört med den sortens samvaro är det ensamma livet som en utdragen semester. Partnerskapet visar sig vara något annat. Plötsligt finns någon som deltar, som förenklar, någon som hjälper till att bära i stället för att lägga till och lasta på. Det är väl så det ska vara, inte sant? Jag önskar att någon hade berättat det för mig tidigare i stället för att mata mig med negationer.

Hur som helst. Det här känns som ett mellanläge. En väntan på ett försenat tåg. Där är jag nu.