Det var en annan sak också. Jag satt i kyrkan idag och lyssnade till skolavslutningens traditioner. Jag lade märke till trivsamheten i ceremonin och jag funderade på om jag skulle kunna gifta mig där.

Svaret var ett av dem som erfarna psykologer säger är standard då någon ställer dem en fråga.

Det beror på.

(Det andra är: Jag vet inte.)

Gud eller ingen Gud, jag skulle inte kunna lova något jag inte trodde helt och fullt. Trodde jag det helt och fullt, då är jag övertygad om att det är där det skulle höra hemma.  

Jag kanske borde fixa headern. Termin 10 är över.

Jag tar ett steg åt fel håll och sätter mig till rätta. Det var inte hit jag skulle men det är här jag måste vänta. Ett år har jag lovat. Det känns som att det här kommer att bli det längsta året i mitt liv.

En del av mig får nya idéer. Det finns platser som drar. Det finns röster ur det förflutna som kallar på mig. Det visar sig att min far växte upp i samma stad dit min käraste granne ska flytta, samma stad där jag pustat ut av lättnad så många gånger på väg ned längs kusten. Inte alls långt från en gammal dröm, från två. Inget annat än sammanträffanden men tillräckligt för att bryta upp låset i tanken.

Men nej. Inte nu. Just nu finns det annat som sker som är viktigare.

I delar av stan stängs vatten och värme av och jag undrar om.. Men nej. Inte du. Jag frågar mig om det någonsin kommer något som är starkare.