Sista veckan.

Jag hade så jämrans svårt att förstå det där med aggressiviteten. Den, enligt Freud. Nu förstår jag den. Typ. Jag ser den i ljuset av det kommande avslutet. Där - där jag inte längre har någonstans att förlägga min mentala energi. Tack och lov har jag ett arbete där jag åtminstone får förlägga min fysiska energi, utan det vore jag en tickande bomb.

Det är engagemanget förstår ni. Det är ambitionerna. Målmedvetenheten. Det är flowet. Det handlar om de där gångerna då allt fokus riktas mot en kreativ process. Vi har något inom oss, menade Freud, något djupt mänskligt, något som driver oss till detta. Han kallade det aggressivitet. När vi får utlopp för den på ett gynnsamt sätt, det är då den är konstruktiv.

Det är så jag förstår det i alla fall.

Det händer också något med oss när vi inte får utlopp. När vi inte får arbeta. När vi inte får skapa något. När vi inte blir utmanade i det vi gör. När vi inte får göra något vettigt med vårt liv. Då vänds den åt något annat håll. Aggressiviteten. Mot våra fiender, mot våra vänner, mot våra nära och kära. Eller mot oss själva. Det är då den blir deskruktiv.

Det är de gångerna vi blir överdrivet kränkta. Eller överdrivet kränkande. Du vet själv när det hänt dig.

Vi ser det runt omkring oss. Vi ser hur det sipprar ut i alla de skarvar och hål där samhället inte lyckats ta vara på kompetensen, på kunskapen, på kraften.

Hur som helst. Jag har en massa av den och jag vill arbeta. Inte vänta på ett jobb.