Det rullar in som vågor den här tiden på året. Knopparna. Gräset. Solen. Värmen. Närheten. Sången. Sanden. Vinden i en björkkrona ännu utan löv. Tårarna. När han höll min hand och sa

Det hade jag velat

När han sa

Det finns så många förväntningar

Och han sa

Jag sitter fast i det.

Och jag tänkte att det är en fantasi. Det är inte vad han menar. Han vet inte vad han säger nu.. och strax var det försvunnet.

Fler vågor.

Skärpan. Den uteblivna förklaringen. Rösten om natten. Trösten och lättnaden. Hur jag sa

Det är så som det ska vara

Och han höll mig hårdare.

Hur jag darrade den morgonen. Utmattad.

De morgnarna som följde, vackrare och vackrare allteftersom maj blommade ut omkring oss. En altargång av lycka fram mot stupet.

När han skulle gå och jag sa

Vi ska inte ta farväl

Och han frågade

Är du här när jag kommer tillbaka?

Och jag svarade

Jag vet inte vad som kommer att hända innan dess.

Vi tog aldrig farväl och han kom aldrig tillbaka. Men maj återvänder varje år. Lika vacker. Lika fylld till brädden. Lika ljudande av sång inför avgrunden. Maj får allt som hände efteråt att tyckas overkligt. Jordbävningen som öppnade sprickan mellan oss och rösterna som steg därur när allt var över. Övertäckta röster ur ett hål.