Det verkar onekligen som att den här bloggen håller på att självdö. Inte för att det snurrar mindre tankar idag än tidigare i de neurala nätverken. En stor del av funderingarna befinner sig dock numera inom ramen för full sekretess. En annan del av funderingarna befinner sig inom ramen för personlig integritet, något som uppenbarligen tagit mig år att utveckla. Det blir så när det skrikande barnet inuti inte blir sett, hört och förstått. Det barnet fortsätter att skrika tills någon ser, hör och förstår. Sedan lugnar det sig.

Handledaren pratar också om det narcissistika samhället där barn inte längre får gränser att förhålla sig till som lär dem vilka de är och var de har sin plats i världen. I stället för att frigöra sig kämpar de unga vuxna idag med att hitta sig själv och sin plats. Dessutom matas de ständigt av en illusion om lycka, som om lycka är målet och beviset på ett lyckat liv. De får lära sig att förneka sin saknad och fylla igen tomheten med mat, kläder, äventyr, sex, alkohol, vad som helst som får dem att glömma att livet alltid och obönhörligen kommer att innehåll begär, brister och behov. Sorry människan. Du blev en lidande varelse. Målet med terapin är att tala sin brist. Det är när vi kan berätta om det vi saknar, när vi har ord för vad vi behöver och kan uttala dem inför andra och inför oss själva, det är då vi läker.