Det pågår en strid inuti. Något slåss om något, för något, mot något. Jag förstår inte vad det är.

Jag drömmer att barnet är smutsigt. Det är insmort i det skitiga och jag kan inte få det rent.

En morgon vaknar jag i panik och tror att mitt verkliga barn blivit lämnat på fel dag, lämnats övergivet och ska frysa ihjäl. Det är inte sant, säger jag mig själv, det är bara en tanke. Allt är ok.

Dörren är stängd.

Fönstret är öppet.

Han blir förkyld, men inte förrän han har åkt. Man kan ju inte slappna av och låta det bryta ut då det finns någon annan som är mer i fokus än mig själv, säger han.

Det är sant.

Aj vad det är sant.

Det är därför det är så viktigt att någon annan alltid finns i fokus. Eller hur, min käraste vän? Visst vet vi att det är så.

Mitt utbrott sker i sinnet. Mitt ute på mitt öppna hav där alla vågbrytare plötsligt tycks försvunna. Det förflutna slår över kanten på ena sidan och framtiden på den andra och så är båten full och svämmar över. Jag sprattlar ett tag förgäves och sjunker genom lager efter lager av minnen tills jag ligger där på botten igen, utsträckt i all min förtvivlan, i all min saknad, i all min hopplöshet. Jag påminns om att jag inte känner någon vackrare plats än denna och varför den är så svår att lämna.

Jag minns vad jag sagt till terapeuten, att jag nu ska lära mig att tala med någon annan än henne, någon som sitter närmare. Det var därför vi gjorde plats för två i båten.

Men jag tvivlar. För hur ska jag kunna berätta? Hur ska jag kunna säga de hemska sanningarna utan att de gör illa? Hur ska jag kunna säga att varje gåva han för med sig påminner mig om allt jag förlorat? Hur ska jag kunna säga att varje möjlighet han står för påminner mig om varje chans jag slarvat bort? Hur ska jag kunna beskriva att mitt hjärta är delat och att vissa delar för alltid förblir stängda för honom? Hur ska jag kunna begära att han ska acceptera det?